Baklänges-vecka och ”nu är det mat”

Vi gör ofta saker på samma sätt av gammal vana, utan att reflektera så mycket över det. Det är invant och tryggt och absolut lättast. Att vi sitter upp på vår häst från vänster sida, beror exempelvis på att vi en gång i tiden ridit med svärd. Det är ju inte så ofta man gör det numera, så både häst och ryttare skulle må bra av att ryttaren satt upp ömsom från vänster, ömsom från höger. Och både häst och ryttare, framför allt häst, skulle må bra av att vi alltid satt upp från pall eller liknande. Stretcha och göra oss viga är viktigt – men inte på bekostnad av hästen!

Vi är alla, både hästar och människor, mer bekväma med att göra saker med vår ena sida. Högerhänta har lättare att skriva med höger och så vidare. Genom att medvetet utsätta oss för att behöva göra saker med den ”obekväma sidan”, gör vi oss mer liksidiga. Jag kom till insikten för inte så länge sen, att det faktiskt var rent orättvist av mig att begära att hästarna strävsamt skulle träna sig, med mig som sjukgymnast, i att bli mer liksidiga, om jag inte själv gjorde samma sak. Sagt och gjort, bara att bita i det sura äpplet. Nu sitter jag upp från den sida som är minst van för mig, jag leder hästarna på den sida som jag är minst van att leda dem med, jag vänder dem på stallgången åt det håll som både jag och hästarna är minst vana med att vända. Det totalt absurda i att i sju års tid vänt hästarna åt samma håll, slog mig i samma ögonblick som jag insåg att liksidighet, det tränar vi i varje given situation. Så nu vänder vi åt höger. Meningen är ju inte att i sju års tid vända åt höger. Men åtminstone variera tillräckligt ofta, för att inte totalt fastna i gamla mönster.

För allt detta ”bakvända” är inte bara bakvänt… det är ett sätt att effektivt göra nya ”banor” i hjärnan och kroppen, så att vi får lättare och lättare att göra saker. Allt detta släpper liksom kroppen och tanken lite mer fri, både hos oss och hos hästarna, tänker jag. Därför är det värdefullt och viktigt!

Det leder mig in på nästa fundering – hur information framförs. Jag brukar berätta följande för de som rider hos mig:

Någon har lagat mat till dig och ni ska äta tillsammans. Någon ska ge dig informationen ”nu är det mat, kom och ät”. Det finns många sätt att få fram den informationen till dig. Personen kan säga ”Nu är maten klar! Jag har lagat din favoriträtt, jag hoppas att du gillar den för jag har verkligen ansträngt mig att laga något jag vet att du tycker om. Skynda dig och kom!” Den informationen gör dig ganska sugen på att komma och äta, inte sant? Och du vill mer än gärna äta mat tillsammans med någon som du vet ansträngt sig för att göra just din favoritmat (även om den inte smakar särskilt gott, äts den ändå med glädje för att du trivs i sällskap med någon som du vet försöker göra allt för dig). Du äter med glädje och ni har trevligt när ni äter, småpratar lite och tar en extra portion. Men om personen istället skriker ”MATEN ÄR KLAR!!! KOM OCH ÄT NU FÖR I HELVETE DIN LATA JÄKEL. JAG HAR FAKTISKT ANSTRÄNGT MIG HÄR!” så blir du inte lika sugen på att komma och äta. Särskilt inte tillsammans med den tråkiga och arga personen. Du kanske moloket går och äter, trycker ned maten och tvingar dig att säga ”tack”. Men särskilt glad och tacksam är du inte. Det är snarare så, att den måltiden smakar sämre, även om den är aldrig så väl tillagad, kanske av en mästerkock, än den måltid som gjordes av kärlek, med med ovana händer och sämre råvaror. Det är i den genuina ansträngningen att göra något för en annan varelse, som det vackra finns.

Precis likadant tror jag att det är med hästarna. En häst som vet att ryttaren anstränger sig och försöker göra det så trevligt och bra för hästen som möjligt, den hästen är en glad häst som, med eller utan lite motivation, anstränger sig tillbaka och blir mer benägen att förlåta både små och stora fel från oss ryttare, än den häst som ”tvångsmatas” med hårda ord och handlingar, även om ”måltiden” är tillredd av en ”mästerkock”.

I slutändan är varje ridpass som inte inneburit glädje för häst och ryttare, inte mycket av värde. Vi överlever naturligtvis, både häst och ryttare, precis som den överlever, som blir bjuden på mat men får trycka ned varje tugga och inte upplever någon glädje under måltiden. Näringen finns där i maten, överlever gör man, men glädjen, friheten och det vackra tappades på vägen och då finns det inte mycket av värde kvar, för vare sig häst eller ryttare. Så tänker jag.

 

Ella i morgonsol 30 sep 16