Att sjunga från hjärtat

Idag befann jag mig långt utanför min komfortzon, som vokalist på en oändligt vacker men samtidigt tung begravning. Ett avsked av en ung människa, som lämnat anhöriga bakom sig och så mycket av ett olevt liv framför sig.

När jag hörde om det tragiska dödsfallet, tog jag kontakt med mamman och erbjöd mig att sjunga på begravningen. Jag hade hört att de sökte sångerska/sångare och att de hade speciella önskemål. Några av önskemålen uppfylldes av andra musiker, långt mer erfarna än jag. Ett önskemål lämnades till mig och jag bestämde mig för att göra allt jag kunde för att uppfylla det. Det blev min gåva till familjen, mitt i den nattsvarta tragiken, som ingen kan ändra på.

Sången jag blev ombedd att sjunga och fått tillåtelse att publicera här på hemsidan, är Lalehs vackra ”Vårens första dag”. En fantastisk sång men också utmanande. Laleh är inte lätt att göra rättvisa. Eftersom jag och Minstingen varit förkylda kunde jag inte träna tillsammans med pianisten förrän kvällen innan begravningen. Då jag inte kan läsa noter utan sjunger på gehör, blev krocken minst sagt brutal, mellan att sjunga hemmavid med Laleh på spotify och att sjunga solo ackompanjerad av en skolad pianist. Kvällen innan begravningen ville jag helst ge upp, men till sist hade vi tagit oss igenom sången och jag hade en inspelning att träna efter.

noter

Inspelningen i länken nedan är från repetitionen – man kan höra att pianisten får hjälpa mig genom ett stycke, när jag handlöst tappar bort mig i noterna…

För att försöka undvika att något dylikt skulle hända på begravningen, färgkodade jag notbladen och skrev om texten med stora bokstäver!

Inte förrän jag sjungit klart, andats ut och satt mig i kyrkbänken igen och fick ögonkontakt med begravningsentreprenören som mimade ”jättefint” och gjorde en försiktig ”tummen upp”, kände jag att det kanske inte var en total katastrof – jag var så nervös när jag sjöng att jag inte mindes mycket av det efteråt. Några vänliga kommentarer från övriga musiker och några begravningsgäster utanför kyrkan, efter begravningen, fick mig att andas ut ytterligare. Det kändes så viktigt att det skulle bli så fint som det någonsin gick!

Efter begravningen satt jag kvar en stund i bilen utanför kyrkan tills den var tom. Då gick jag tillbaka och tände några ljus för denna unga människa, vars öde berört mig.

Det som värmde mest i hjärtat var att ett av syskonen denna svåra och omtumlande dag tog sig tid att ta kontakt med mig på facebook och tacka för att jag sjungit och för att berätta att de var jättenöjda. Det hade blivit som de ville och det var egentligen det enda som jag bryr mig om. Jag sjöng från hjärtat, trots att jag inte vågade, för deras skull och för att hedra minnet av denna unga människa, med alldeles för mycket olevt liv framför sig.