Jag och Ella har ”vunnit OS”

På lördag morgon styrde en nyduschad Ella och jag kosan mot Anna Lindh för ytterligare en av hennes nyttiga helgkurser. Ett par extra stopp blev det längs vägen, för att kyla av Ella med vatten och svamp, men både lastning och resa gick bra. Eftersom jag äntligen fattat att Ella vill åka utan inredning i transporten, fixade jag iordning en lång bom av lite smått och gott som vi hade hemma. Resan blev betydligt lugnare både för mig och Ella.

Första ridpasset skedde på lördag kväll, när temperaturen blivit lite mer behaglig för arbete. Ridbrallor var inte vad min kropp längtade efter att sätta på sig, men däremot längtade jag upp på Ellas rygg!

Ella har mycket motstånd i sina bogar och vi arbetade med att mjuka upp och locka till lyhördhet och arbete för att hjälpa henne bort från den stelheten. Jag fick våga vara tydlig och mena vad jag sa, vilket är mitt problem – att våga var kvar och fortsätta säga ”jag vill att du gör så här”. Tydlig är inte detsamma som att vara hård eller arg, det är detsamma som att vara pålitlig; ”jag menar vad jag säger”.

ella och anna och jag juli

Det Ella har lärt mig är att man kan vara väldigt tydlig med en häst, så länge man inte lägger in adrenalin i situationen. När jag slutade bråka, hade Ella ingen att bråka med. Alltså bråkar hon inte. I helgen har jag menat vad jag säger – men jag har inte bråkat. Därför har Ella lyssnat på vag jag säger – och inte bråkat. As simple as that!

Det finns MÅNGA historier om Ella… eftersom hon är så explosiv har det hänt rätt intressanta saker genom åren. Ella är den enda häst jag sett som stegrat och sparkat bakut mot himlen när vädrets makter inte lyssnat på hennes önskan om att det ska sluta regna. Hon är också den enda häst som gett mig känslan av att bli avkastad fast jag inte suttit på henne… under ganska många år tog sig Ella in i stallet genom samtliga skolor ovan mark i det fall vädret inte hade varit till belåtenhet under hagvistelsen. Under ett halvår vägrade hon över huvud taget att gå ut ur stallet, trots att kompisarna och morgonhöet väntade i hagen. Det tog mig upptill 45 minuter att leda henne 50 meter och jag höll på att krevera. Lastningar har tagit timmar, för att nästa gång ta tre sekunder blankt. Avsaknaden av logik i hennes beteende har drivit mig till fullständigt vansinne – men också gett mig möjligheten att lära mig något, både om mig själv och om hästar och ridning – och om att lugnt och stilla mena vad man säger!

Ella och jag är ett ekipage som få tränare velat se uppsuttet, eftersom de bedömt det för farligt. Otaliga gånger har jag känt mig totalt värdelös, inte minst när jag fått höra att Ella är för svår för mig, att jag förstör henne, att jag borde sälja henne och ”skaffa mig en lättare häst”. Otroligt frustrerande!

Olyckskorpar tillhör för övrigt de enda djur jag tycker att det ska vara jaktsäsong på året runt. De tillför verkligen ingenting positivt till vår fauna…

Men då var då och nu är nu; helgens kurs hägrade och när vi väl var inkvarterade och ridvolten delvis låg i skugga, var det dags för ett uppsuttet träningspass. Sist jag red Ella på en ridvolt och hon över huvud taget gick framåt, var en gång på en NH-kurs för något år sedan, då i repgrimma. Annars har Ella mest stått och tjurat, endera med alla fyra hovarna djupt nedkörda i ridbanan, eller genom att utöva diverse potpurrier av skolor ovan mark, med en smått uppgiven matte på ryggen. De gånger det gått framåt, har det skett med älgtrav, spänd nacke och nosen upp i vädret. Det har, kort sagt, inte varit så njutbart.

Känslan i helgen var helt fantastisk. Jag har väntat på den så länge! Efter första ridlektionen, stod Ella så oändligt nöjd på stallgången med underläppen hängande. Hon var lika nöjd som mig! Även det var så fantastiskt att se. Min arga lilla häst är inte så arg längre.

Dag två skulle det ridas igen. Ytterligare fyra hästar och fem förväntansfulla ryttare anlände. En vacker och salig blandning hästar förgyllde dagen: en brun lippizan, en ardenner, en hispanoarab, en nordsvensk och sist men inte minst Ella, som är korsning arab/frieser. Den sistnämnda fick, på grund av en illa placerad ink, ridas barbacka denna dag av en ryttare som inte ridit utan sadel på… tja… fem år?

ella juli 3

Sista gången jag försökte rida barbacka på Ella, kändes det som hon tog det som en enorm förolämpning. Hon försökte bita mig i fötterna och när jag inte gick med på det, tyckte hon det var lika bra att försöka slänga av mig. Medan jag hade några tår och lite stolthet i behåll, hoppade jag av och därefter har inga nya försök att rida barbacka gjorts. Inte heller har jag ridit Ella på en ridbana på evigheter… nåväl, den dag jag bangar en utmaning, har jag nog feber…

Ella tog helgens barbackaridning och träning på ridbanan med den äran, som den vuxna häst hon nu är. Året då hon gick som konvalescent efter sin komplicerade hovbensfraktur gjorde sitt, det fick Ella (och mig!) att stanna upp… och ur den perioden steg en vuxen häst med självkontroll och grace. En helt fantastisk häst som går från klarhet till klarhet! Jag är så stolt att jag får gåshud när jag tänker på det.

ella juli 1

Helt plötsligt blir inte Ella vansinnig så fort jag försöker be henne om någonting. Hon lyssnar, reflekterar och samarbetar. Visst, ibland med bakåtslickade öron och hopsnörpta mungipor, som det lite lätt-stötta alpha-sto hon är, men ändå… det blir inga galna explosioner, ingen känsla av att sitta på en handgranat som man dragit sprinten ur…  Visst kan hon bli explosivt rädd, då är det mycket häst överallt… men vi hittar snabbare och snabbare tillbaka ”på kontoret”.

Lösningen på så oändligt mycket ligger i att ha en tränare som tror på en och som kan guida och få en att känna sig som en OS-ryttare på sin nivå och ändå pusha framåt. Anna Lindh är en av de tränare jag mött som verkligen har den gåvan!

ella och jag djupt lyckligaa

En ridlektion ska avslutas med ett stort leende på läpparna – från ena örat till det andra ska det gå, både på häst och ryttare! Med den känslan åkte vi hem från helgens kurs.