Helgelev hos Anna Lindh

tulpanella

Så är jag då hemkommen, trött men fylld av energi, lycklig men lite vemodig – så där som man alltid blir när man lämnar något roligt, samtidigt som det är sååå skönt att dimpa ned hemma hos alla man älskar och längtat efter.

Ella och jag har betat oss igenom steg 1 och nosat på steg 2 i en utbildningsserie inom akademisk ridkonst. Steg 1 är ”groundwork” och Ella och jag gick igenom framåt, nedåt, avslappning och ”vara på kontoret”, ställning, böjning, böja igenom bogarna och genom hela kroppen. Fina Ella strävade trots att tusen saker lockade bort hennes fokus från mig! Men det gick väldigt lätt att få tillbaka henne på ”kontoret”. Kortnumret satt i bogen och ibland i inner bakben. Härligt! ”Pet”, sa jag med spöänden. ”Tjoff!” sa Ella och kom framåt nedåt, fint rundad runt sitt inner framben så svansen kom över på insidan – rörelsen gick i en avslappnad och fin form genom hela hennes kropp. YES!

Man blir bra på att känna och se hur det ska vara när det är som det ska vara, så att säga. Och man blir bra på att gå baklänges, åt alla håll och kanter!

framåtnedella

I Ellas bogar har det bott så mycket motstånd att det skulle hålla ställningarna för ett medelstort land i fall av en invasion. Så fort jag tittat på eller pekar mot dem har Ella förvandlats till Cruella… men icke längre. Visst är det fortfarande en dans på slak lina för att försöka förstå mitt undersköna Skogsrå som är lika okuvlig som en Vildvittra, men vi samarbetar numera under överinseende av Annas trygga kunskap och vägledning.

2

Istället för motstånd fanns direktnumret till ”kontoret” i Ellas bogar idag. ”Kontoret” sa jag och petade på bogen och Ella sänkte huvudet, böjde igenom kroppen och ”fanns” med mig. Underbart! I det enkla bor skönheter, är det väl Ernst brukar säga? I det enkla bor också glädjen. Funnes det en OS-gren i att peka med ett spö på bakben och få önskad effekt, hade jag fått medalj, så gott kändes det inom mig. Att hitta ett kommunikationssystem som funkar och som inte får Ella att explodera och vägra samarbeta över huvud taget, är ren och skär lycka.

Ella är min största utmaning hittills och det slog mig under helgen att man, som det heter, ”får de hästar man behöver” och att de är här ”för att lära oss någonting”. Den lärdom Ella har med åt mig, tror jag, är att vara säker på mig själv oavsett vad som händer. När jag går in i det mentala tillståndet, händer det positiva saker. När jag stannar i det tillståndet händer riktigt positiva saker.

ellamajella2

Vi övade in kommandot för att ”hämta in ytter bak” vilket är grunden till sluta-rörelser. Ella var så duktig. Hon vill helst göra saker on the moove, men ibland behöver man stå still så matte hinner med också.

Lastningen både på väg dit och hem lämnade övrigt att önska på några sätt, men jag är ändå nöjd för vi var båda lugna och även om Ella var tvungen att ha jättejättejättemånga åsikter och det preeeeeeeeeeeeeeecis när jag skulle sätta för bommen bakom henne, så behöll vi lugnet. Ella ville inte gå in tillräckligt långt i transporten (hon har kameror i bakhovarna!) men däremot kunde hon tänka sig ett rätt fint piaff-arbete på lämmen.

En liten paus för en trevlig middag på golfrestaurangen ett stenkast bort från gården blev det när jag tyckte att vi skulle ha paus i last-tragglet och med mat i magen och kaffe på det, var det lättare att behålla lugnet. Kanske fick jag lite hjälp av att det började regna, för ett, tu, tre(tusen) var Ella på transporten och stod lugnt och mumsade hö.

Vi har haft en härlig och lärorik helg och jag ser fram emot att anordna kurs nästa helg, då Anna kommer till oss här i Värmland!

 

Kram från mig och hästarna.

/Nina.