månadsarkiv: maj 2016

En tävlingsdag med andra resultat än förväntat

Idag ”debuterade” jag och Isar i storhästdressyr. I mina drömmar skulle jag få dansa fram tillsammans med min underbara, raggiga dressyrhingst så att alla ”storhäst-ryttare” satte kaffet i halsen för att de aldrig sett något mer fantastiskt.

En stor skopa hybris, måhända, men kanske en ännu större skopa önskan att få visa hela världen vilken fantastisk liten häst Isar är.

Problemet är att jag och Isar är så lika. Jag vet inte hur många gånger jag sagt ”det är tur att jag har Isar, för annars vet jag inte hur jag skulle orka”. Isar är en av mina absolut bästa vänner, en riktig kompis som alltid får mig på gott humör. En häst jag kan värma en stundtals frusen själ hos. Någon som alltid finns där och troget och positivt är med på vad jag än hittar på. En häst som ger och ger och ger… Precis som andra kan uppleva mig.

Det jag inte tänkt på är att en sådan personlighet i en häst får samma saker att kämpa med som en sådan personlighet i en människa.

Jag har upplevt Isar trött och sliten senaste tiden, därför fick han behandling en vecka innan tävlingen och därefter fick han vila, för att han skulle få chans att återhämta sig.

Så skedde inte. Isar var precis lika trött idag på tävlingen som han var igår då jag ”genrepade” programmet. Det var så stor skillnad på honom att jag en bit in i dressyrprogrammet funderade på hur man på bästa sätt bad om att få avbryta. I exakt den sekund som jag tänker ”Nej, nu skiter vi i det här, vad håller jag på med?” så tvärnitar Isar och traskar helt sonika rakt över dressyrstaketet och därmed var tävlingen över. En häst kan inte vara mycket tydligare än så…

Jag tar med mig andra resultat (insikter) än jag tänkt: dels hade vi trots Isars trötthet riktigt bra poäng fram tills dess att vi hamnade på ”fel” sida om staketet. Dels ska jag lita på min magkänsla. Jag borde ha avbrutit tidigare och jag skulle kanske inte över huvud taget ställt upp i tävlingen när Isar inte hade rätt förutsättningar.

Nu blir det till att boka in en hälsokontroll på klinik och sen ska vi boka in en sadelprovning eftersom den sadel han har nu har lite för bred kanal. En håranalys ska även den skickas in.

Allt samverkar och Isar är utelämnad till att jag söker efter svaren på de frågor dagens tävling gav mig.

När de frågetecknen är uträtade och min raggiga, pigga, elektriska lilla dressyrhingst är tillbaka, då jädrans ligger de andra ekipagen risigt till. För kan vi få sexor i stort sett rakt igenom trots att Isar går sämre än han gjort på år och da´r, vad kan vi då inte få för poäng om han är sitt vanliga jag och levererar som han brukar?

Åh, vad jag längtar tills det är dags att tävla igen, under bättre förutsättningar.  Men först ska han få vila tills jag vet vad rätt väg att gå med honom är. För nu behöver han vila. Jag med.

För det slog mig att Isar slagit knut på sig för att ge mig det jag varit så tacksam över att få. Det jag behövt. Isar har varit en ständig lisa för själen för mig och det är egentligen ingen rättvis situation för en häst. Kanske har det inte funnits plats för honom att få känna efter, kanske är det den platsen han behöver nu. En tid för vila och återhämtning och att inte behöva vara den som väger upp andra motigheter för sin matte. Kanske. När det gäller hästar får man ju alltid gissa… och lyssna… och gissa igen… och chansa.