månadsarkiv: augusti 2015

Helgkurs med Ella

massor av tyglar

Den här helgen var det dags igen att åka iväg till Anna Lindh för sjätte träffen i grundkursen i akademisk ridkonst. Eftersom jag rider med tränsbett med parerstänger och kapson, är det två tyglar i varje hand att hålla reda på. Hej å hå, men det börjar kännas som vanligt eftersom jag rider både Isar och Ella på detta sätt.

Efter en halvbra lastning på hemmaplan, gav vi oss iväg. Längs vägen stannade vi till vid en mack och hämtade några ridbrallor med bud som snällt ställde upp och mötte mig.

Väl framme gick vi igenom rakriktning och Anna red en av sina fina hästar innan det var dags för mig och Ella. Det har som vanligt varit mycket häst men lite ridning för mig – veterinärbesök, lastträning, stängsel som ska ordnas…den lilla tid jag har att lägga på hästarna, försvinner i praktiska saker. Avsaknaden av en ridbana känns just nu svår och frustrerande.

Det måste bli en ändring på det, ridbana eller inte, och jag har hittat en stund mellan 05.00-06.30 på vardagsmorgnarna, som jag kan lägga på hästarna utan att tiden med familjen blir lidande. Jag har utmanat mig själv att fram till årsskiftet testa att gå upp denna tid och få något vettigt gjort med en eller två hästar om morgnarna, de veckor min man (som veckopendlar till Stockholm) är hemma.

ella och jag hos anna i augusti 15

Ella kändes både bra och dålig. Hennes ink är under behandling och börjar blöda och gegga, vilket är bra, men hon är märkbart öm där. Därav blir det barbackaridning för mig en bra stund. Spännande värre, med en häst som svarar på krav genom att sparka bakut och bocka.

Lördagen bjöd på lite rodeo men däremellan en lyhörd och fin häst. Korta stunder i alla fall.

Söndagen bjöd på mindre rodeo men bogar av titan!

Ellas bogar började i hennes unga år som två pansarvagnar i en ytterst motståndskraftig nations försvar. Tittade jag på dem sparkade Ella åt blicken med bakåtslickade öron och hopsnöpt mule. All hennes energi användes till motstånd. Såå mycket blod, svett och framförallt tårar det varit för mig men aldrig att jag ångrat mig i mitt köp. Ella är en del av min själ och lär mig massor!

Idag har jag medelst nödvändig övertydlig ridning sagt ”Du KAN och du SKA flytta bogarna om jag säger att du ska flytta bogarna. Jag för i den här dansen och det här är bra för dig och din kropp. Punkt.” Och Ella flyttade bogarna, så tungrott att det nästan gnisslade om maskineriet. Men flyttade dem gjorde hon – till sist! Lika trögt som två betongsuggor men i alla fall inte som två pansarvagnar med stridskåta chaufförer. HÄPP!!! Jag ger mig inte. Ella är en fantastisk ridhäst. Hon ska bara förstå det själv.

Efter gårdagens rodeo är jag även stolt att jag vågade rida idag med.

När jag ändå var igång anmälde jag mig till en webbaserad utbildning i lastteknik. Tio spännande avsnitt om hur man kan lasta häst väntar mig. Särskilt roligt var det att en kurskompis bestämde sig för att göra samma sak!

ar kurs hos anna i aug 15

På väg hem gick lastningen riktigt bra. Ella stod till sist stilla i transporten för min röst när jag sa ”Stilla” och stannade istället för att kasta sig ut då jag sa ”Nej” och höll en hand på hennes manke eller bakdel. Jag satte själv på bommen och sen stod hon lugnt i transporten hela vägen hem.

Nu väntar min utmaning till mig själv – hästarna och jag ska träna i arla morgonstund. Men Ella ska så klart få vila några dagar så helgens träning hinner sätta sig mentalt för oss båda.

För Ella väntar, förutom ett par dagars vila och fortsatt ink-behandling med xxterra-kräm, nu en behandling. En erfaren och duktig equiterapeut ska kika på Ellas bogar i synnerhet och kropp i allmänhet. Det ska bli spännande! Sen anordnar jag en helgkurs i akademisk ridkonst för Anna här i skogarna sista helgen i september, då får Ella följa med mig för att fortsätta fila på dessa evinnerliga bogar. Och första helgen i oktober är det dags för mig och Ella att åka ned till Anna igen för sista träffen i helgutbildningen. Jag har gett mig fan på att den här hösten är hösten då jag och Ella fick bukt med hennes motsträviga bogar, en gång för alla!

Men imorgon, klockan fem, då väckarklockan ringer, ska jag och Isar ta en tur i skogen.

Helgen har gått i långa tyglars tecken

Denna helg har vi stiftat bekantskap med en ny tränare som fick hoppa in som vikarie med den äran, då vår tidigare tränare inom långa tyglar har fått annat arbete. Jag önskar henne all lycka till med detta och är glad att helgens kurs både kunde bli av och att den blev en sådan fullträff!

Annika  Gustavsson Lif satte sig helt sonika på förfrågan från mig i bilen och tutade glad i hågen tvärsöver landet till oss i Värmlandsskogen och rev av en mastig och matnyttig helgkurs!

kurs aug 15 2

Att äta tillsammans ger inte bara mat i magen utan är ett ypperligt sätt att lära känna varandra – träffas och trivas helt enkelt!

Vi fick förmånen att inte bara träffa en ny, kunnig och intressant tränare utan även flera nya ekipage samt flera nya till fots och jag hoppas att alla kände att de blev mottagna med öppna famnen. Det är viktigt för mig när jag ordnar kurs – både jag och tränaren ska ha tid för alla deltagare, alla ska bli sedda och få tid och utrymme för sin personliga resa mot utveckling i en tillåtande och trygg miljö.

kurs aug 15 1

Älskade hästarna mina, så positiva och arbetsvilliga, trots att betet gjort dem både stela här och där och runda om magen.

Med på kursen hade jag mina två vapendragare Isar och Pandora. Pandora gick första passet med mitt äldsta barn, som blev så trött av alla intryck att vederbörande somnade mitt i lunchen och sov fyra timmar i sträck utslagen på soffan i cafeterian.

Det här är för övrigt första kursen som vi inte behövt nyttja hagarna i skift – flera av hästarna kunde dela hagar, eftersom de kom från samma familj. Dessutom fick Isar och Pandora träffa sin kompis Zelina, som stått hos oss på sommarbete. Ett kärt återseende för oss och så roligt att se att hon får hitta på så roliga saker med sin nya matte! Vi önskar dem stort lycka till och på återseende.

kurs aug 15 3

Glada och delvis nya ansikten – eller kära återseenden!

Teorin hade temat ”motivation” denna gång och vi diskuterade olika belöningssystem. Spännande och intressant och vi fick även möjlighet att se ekipage med olika inriktning och på olika nivå. Och apropå motivation – varje deltagare med häst fick med sig några fina ord i ett kuvert – ”kärleksbreven” är ett stående inslag i mina kurser, där vi alla hjälps åt att ge några motiverande ord på vägen till de som kommer med häst. Att delta med häst på kurs är att blotta sitt innersta – det krävs mod att delta, utvecklas, ifrågasätta gamla sanningar och pröva nya infallsvinklar. Det krävs mod att befinna sig en bit utanför sin komfortzon, men det är där man verkligen utvecklas.

kurs aug 15

Samling med några ekipage och en del till fots.

Det som är så underbart och förlösande med långa tyglar, är att alla hästar, på sin nivå och utifrån sina förutsättningar, under lätta och vänliga former, får möjlighet att utvecklas, hitta rörelseglädje och finna ut med hur de kan nyttja sin kropp på bästa sätt. Det är ett ypperligt sätt att träna hästar i behov av rehabilitering eller för en vuxen att träna sin ponny genom att ”rida från marken”. Helt enkelt en rolig och fri träningsform som passar de flesta.

kurs aug 15 4

Annika med Cocco som strävar med gott mod utifrån sina förutsättningar.

En lyckad helgkurs är till ända och nu ser jag fram emot alla andra hästaktiviteter som väntar i höst!

Att sjunga från hjärtat

Idag befann jag mig långt utanför min komfortzon, som vokalist på en oändligt vacker men samtidigt tung begravning. Ett avsked av en ung människa, som lämnat anhöriga bakom sig och så mycket av ett olevt liv framför sig.

När jag hörde om det tragiska dödsfallet, tog jag kontakt med mamman och erbjöd mig att sjunga på begravningen. Jag hade hört att de sökte sångerska/sångare och att de hade speciella önskemål. Några av önskemålen uppfylldes av andra musiker, långt mer erfarna än jag. Ett önskemål lämnades till mig och jag bestämde mig för att göra allt jag kunde för att uppfylla det. Det blev min gåva till familjen, mitt i den nattsvarta tragiken, som ingen kan ändra på.

Sången jag blev ombedd att sjunga och fått tillåtelse att publicera här på hemsidan, är Lalehs vackra ”Vårens första dag”. En fantastisk sång men också utmanande. Laleh är inte lätt att göra rättvisa. Eftersom jag och Minstingen varit förkylda kunde jag inte träna tillsammans med pianisten förrän kvällen innan begravningen. Då jag inte kan läsa noter utan sjunger på gehör, blev krocken minst sagt brutal, mellan att sjunga hemmavid med Laleh på spotify och att sjunga solo ackompanjerad av en skolad pianist. Kvällen innan begravningen ville jag helst ge upp, men till sist hade vi tagit oss igenom sången och jag hade en inspelning att träna efter.

noter

Inspelningen i länken nedan är från repetitionen – man kan höra att pianisten får hjälpa mig genom ett stycke, när jag handlöst tappar bort mig i noterna…

För att försöka undvika att något dylikt skulle hända på begravningen, färgkodade jag notbladen och skrev om texten med stora bokstäver!

Inte förrän jag sjungit klart, andats ut och satt mig i kyrkbänken igen och fick ögonkontakt med begravningsentreprenören som mimade ”jättefint” och gjorde en försiktig ”tummen upp”, kände jag att det kanske inte var en total katastrof – jag var så nervös när jag sjöng att jag inte mindes mycket av det efteråt. Några vänliga kommentarer från övriga musiker och några begravningsgäster utanför kyrkan, efter begravningen, fick mig att andas ut ytterligare. Det kändes så viktigt att det skulle bli så fint som det någonsin gick!

Efter begravningen satt jag kvar en stund i bilen utanför kyrkan tills den var tom. Då gick jag tillbaka och tände några ljus för denna unga människa, vars öde berört mig.

Det som värmde mest i hjärtat var att ett av syskonen denna svåra och omtumlande dag tog sig tid att ta kontakt med mig på facebook och tacka för att jag sjungit och för att berätta att de var jättenöjda. Det hade blivit som de ville och det var egentligen det enda som jag bryr mig om. Jag sjöng från hjärtat, trots att jag inte vågade, för deras skull och för att hedra minnet av denna unga människa, med alldeles för mycket olevt liv framför sig.