månadsarkiv: juli 2015

Ella och jag veckoelever hos Anna Lindh

nyfiken ella 150722

Lastningen när jag och Ella skulle ned till Anna för en veckas intensivträning som veckoelever, höll på att sluta med att jag lämnade Ella hemma och tog med mig ljuva Isar istället. Men skam den som ger sig – efter att jag fått psykbryt på Ella och hon förstått att jag menade allvar, kom hon på transporten och vi kunde åka iväg mot en vecka som jag just då inte såg fram emot. Utmattad och besviken, med gråten i halsen, tre timmar försenad… vi kunde ha börjat veckan med bättre förutsättningar.

När vi landat lite red jag första av fem lektioner för Anna och det barbacka, eftersom Ella fått en elak ink precis i sadelgjordsläget. Den sistnämnda ska för övrigt opereras bort, någon annan lösning ser jag inte; vi har tid om två veckor. Men det är då och nu är nu – ink eller inte, Ella och jag behövde åka iväg en vecka för att få en rejäl putt i rätt riktning.

Ella och jag travade i lugnt tempo och en form som åtminstone ibland var någorlunda vettig. Med tanke på att jag inte många gånger i Ellas liv lyckats trava under ordnade former över huvud taget och Ella, så fort några krav ställts på henne, vägrat gå framåt (men däremot gjort så gott som alla skolor ovan mark), så var det ett fantastiskt resultat. Och jag var inte särskilt rädd heller, trots det faktum att jag befann mig barbacka på ryggen av en häst som ofta känns som en handgranat som man dragit sprinten ur.

vi tragglar 150722

Dag två stod arbete vid hand på schemat. Vi tränade på att jag både gick baklänges framför Ella och att jag gick vid sidan med tvåhandsfattning i arbetet. Jättekul och nyttigt, även om jag trasslade mer än lovligt med tyglarna… Ella visade vid ett av dessa trassel-tillfällen att hon blivit en vuxen häst som kan ledsaga sin förvirrade matte genom övningarna tills dennes motorik fungerade igen. Ett stort skratt, samla ihop tankarna och sen buss på övningen igen!

Varje dag kan man vara och känna sig som världsstjärna på sin nivå och jag tycker att man ska ta vara på det tillfället, istället för att klanka på sig själv och sin häst för allt som inte går bra. Vi är skyldiga oss själva det – men lika viktigt: vi är skyldiga våra hästar det!

Idag var jag och Ella världsstjärnor på att arbeta från marken. Basic, basic, basic var det men ljuv musik i mina öron var Annas ord ”nu har du en så välskolad häst Nina att när du bara får bogen på plats så ramlar allt annat på plats också”. De där bogarna har Ella haft som pansarvagnar, med vilka hon mentalt och fysiskt mörbultat mig genom år av blod, svett och tårar. Det händer fortfarande, bara för några dagar sedan dängde hon mig i backen så det dånade om det när jag skulle leda henne mot några löshoppningshinder, men vi löser problemen, gör om och gör rätt, kommer vidare tillsammans. Inte mot varandra, utan med varandra… med mig som guide och Ella som mer och mer intresserad medresenär, genom det som var tanken med någon övning eller aktivitet. Någonstans bortom de där oförskämda bogarna och den okuvliga nacken, som gjord av titan, så har min envisa och stundtals osäkra och förtvivlade röst, mina försök till kommunikation, nått fram och en slags grund har lagts – en grund som vi nu kan förbättra och bygga vidare på. Grunden FINNS där, vi KOMMER framåt, pyttesteg för pyttesteg. Och jag är så infernaliskt stolt över både Ella och mig! Ella arbetar för det mesta med mig numera, om än ibland som en äppelkart, ihopkrullad och förbaskad… men jag försöker att inte ge henne något att bråka med utan bara okuvligt fortsätta säga ”jodå, vi kan och vi ska”.

ella och jag kramas

Vi gjorde öppna och sluta, ökade och minskade volter, vi gjorde halter och vi ställde och böjde och höjde och sänkte och hittan och dittan – men mer viktigt, vi gjorde det i samspel och vi gjorde det med glädje och lyhördhet för varandra. Vi gjorde inga stordåd i någon annans ögon än i mina och kanske Ellas (hon verkade vara väldigt nöjd efteråt).

Jag är ingen stjärnryttare och kommer aldrig att bli det – men jag liksom alla andra behöver få känna mig som en, för att få modet att utvecklas. Det är samma sak för hästarna, tror jag. Jag vill att mina hästar ska känna sig som OS-hästar på sin nivå, varje gång vi tränar tillsammans. Det jag måste våga är att sätta kraven lite högre för varje gång… så att de, på vår nivå, kan få vara OS-hästar som utvecklas mot att bli OS-hästar på nästa nivå, varje gång vi gör någonting tillsammans.

Efter varje lektion, vilar Ella. Jag har sett det hos Isar, han rör sig inte ur fläcken utan står nöjd och vilar, när vi tränat. Men jag har inte sett det hos Ella förut – hela energin kring Ella har efter varje pass vi jobbat, varit helt ljuvlig att befinna sig i. Underläppen har hängt och sladdrat så hon nästan stått och dräglat och ögonen har sett nästintill drogade ut, så nöjd och tillfreds har hon varit. Ellas underläpp som tidigare snörpts ihop till ett surt litet russin, tillsammans med en överläpp som om möjligt kunnat se ännu mer ihopsnörpt ut. Så har Ellas ansiktsuttryck varit då jag har försökt hitta på saker och ting med henne. Hon har sagt ”FUCK YOU!” till mig i åratal, nästan vad jag än föreslagit, med några få undantag. Att se henne transformeras och delta i sin egen transformation, med större och större nyfikenhet och glädje, är så fantastiskt att jag blir tårögd av stolthet och glädje. Min fina skitunge växer upp till en vacker och underbar häst!

ella funderar och vilar

Tredje dagen var det uppsuttet arbete igen. Traven på volterna skulle filas på, likaså uppsutten öppna och sluta. För mig är det intressant att se att det vad vi egentligen kan och vad jag lyckats lära mig om Ella och vad jag lyckats lära henne om mig och om ridningens ädla konst. Det är jag som haft Ella sedan hon var tio månader, det är jag som ridit in och tränat tillsammans med henne. Att faktiskt märka att saker och ting finns på plats, det är underbart och gör mig stolt, både över Ella och över mig som lite ”mot alla odds” och på egen hand ridit Ella dit vi är idag. Jämfört med var vi startade, vinner vi numera OS på vår nivå, varje dag som vi gör någonting tillsammans.

Något som Ella visade sig älska, var att jag, för att ”holka ur” inner bog och mjuka upp motståndet i densamma, lät innertygeln liksom ”smeka” uppför inner bog/manken. Det passade henne perfekt och när jag kom ihåg att hålla ramen tydlig (inte hård utan tydlig!) för henne och kombinerade det med ett uppåt-tygeltag så fick jag en jättefin respons i form av en fin form från Ella.

ella vill inte höger varv 150722

På bilden ovan är Ella på väg att sticka ut genom ytter bog. Det är en av de saker vi jobbar med att ersätta med ett mer önskvärt beteende. Det är inte lätt och det blir inte rätt alltid eller ens särskilt ofta, men vi tar oss vidare och det blir sakta men säkert mer och mer rätt, oftare och oftare. Ellas ”pansarvagn-bogar” och ”titan-nacke” och tjurigt ihopsnörpta ”JAG TÄNKER INTE!!!”-mule, ersätts av bogar som det går att flytta och kommunicera med, en frustande och mer och mer avslappnad mule och innanför den en underkäke som slappnar av. Ovanför Ellas vackra, uttrycksfulla ansikte, ett par öron som inte längre ligger slickade bakåt, utan lyhört guppar på varsin sida om en nacke som slappnar av och sänks, en kropp som hon börjar jobba igenom från nacke till svansrot i samspel och samförstånd med mig… Ella börjar lyssna på mig när jag säger ”Jodå, vi kan och vi ska!”, istället för att ta i för kung och fosterland för att göra tvärtemot det jag föreslår.

Nina-S-o-Ella4

Ella försvinner fortfarande ut genom ytter bog så snart tillfälle ges, eller lägger sig på inner bog men det går att jobba vidare nu utan att hon exploderar när jag försöker visa att det finns andra alternativ än att fortsätta som hon gjort. Anna jämförde Ella med ett barn i en specialklass – ett barn som i grunden är lite osäkert och löser det genom att försvara sig och vara arg, för att täcka över sin osäkerhet. Jag tror det ligger mycket i det – Ella är mitt älskade, utmanande och lärorika specialklass-barn som kräver att jag är säker för två, både på henne och mig, för att det ska fungera.

Vilka läromästare vi kan vara för varandra! Ella lyssnar numera och försöker ta till sig vad jag säger – jag vore en idiot om jag inte gjorde detsamma för henne. Blir jag osäker, frågar jag bara Isar och sen kan jag stärkt av det gå tillbaka till Ella och säga ”JOHODU! DET HÄR HAR ISAR SAGT OCH HAN HAR INTE FEL! BASTA.” och på så vis hjälper Isar mig att våga ställa mer krav på Ella – men inte bara mer krav, utan tydligare krav.

ella ansiktsbild 150722

När vi var klara med dagens övningar, sov Ella på saken i det förnöjda lugn som numera uppstår efter vi haft vår lektion. Helt ensam i stallet, totalt avslappnad och trygg, la sig Ella helt sonika och somnade. Jag älskar henne för den förmågan! Jag har tidigare haft en häst som inte alls kunde lämnas ensam och vet hur jobbigt det är. Därför tränade jag Ella från unga år med att varje dag gå ifrån kompisarna i lösdriften, in i stallet och spendera från ett par minuter till någon timme där ensam, med mycket god mat och pyssel. Jag till och med hyrde en box åt henne i ett grannstall till lösdriften, enkom av den anledningen. Ett genidrag i all sin enkelhet, skulle det visa sig. Att träna, träna, träna de unga hästarna så att de kan vara ensamma, sparar dem och oss så oändligt mycket elände och krångel längre fram i livet.

ella vilar sig i formh

Ett annat projekt som jag haft under veckan här är att lasta Ella, för att det inte ska ta tre timmar av gråt och tandagnisslan att lasta henne på väg hem (eller någonsin igen). På väg ned till Anna hittade jag min klicker i jackfickan. Lycka är faktiskt att hitta sin klicker i jackfickan just när man behöver den och tänka att idag var sista gången jag och Ella hade problem med lastningen… jag testade, vad hade jag att förlora liksom?

”Ella, kommer du ihåg den här saken som man fick KLICK godis KLICK varje gång KLICK den KLICKADE?”
”Ja, matte den minns jag, den är jätterolig för jag kan träna dig så bra med den.”
”Precis Ella. Vi testar vid transporten.”

Ella gick in KLICK i transporten KLICK nästan som hon aldrig KLICK gjort annat. KLICK. Heeeela vägen in KLICK och stod kvar KLICK och sänkte till och med KLICK huvudet och stod lugnt med KLICK alla fyra hovarna innanför där KLICK bakbommen ska sättas fast. Ella lärde sig KLICK att hon kan få sin matte KLICK att klicka fler gånger ju KLICK längre hon står i transporten. KLICK.

Ella ville inte gå ut ur transporten. Jag sa att hon ska ta ett steg i taget KLICK ut ur transporten KLICK i lugn KLICK och ro KLICK. Ella ville inte riktigt gå ut. Hon ville fortsätta leka och träna mig.

Så otroligt underbart härligt!!!

Älskar klickerträning, hur kunde jag ha glömt att Ella också gör det???

Samma träning med klickern har pågått under veckan och gett samma effekt varje gång. Jag börjar närma mig att återigen kunna lasta henne själv, utan minsta problem.

Fjärde dagen bjöd på markarbete igen. Riktigt bra gick det, trots regn, vilket tidigare gjort Ella helt oregerlig. Det har, kort sagt, inte gått att hantera henne om vädret varit som det var idag.

Öppna och sluta på rakt spår och lite volt och variationer av ställning och böjning och övergångar däremellan,m i skiftande molnighet, duggregn och sedemera hällregn. Ställa krav, mena vad jag säger, vara på kontoret både jag och Ella. Vi tappar ju lätt koncentrationen båda två. Vara kvar i övningen tills Ella (och jag!) utför den ärligt och ordentligt och inte dumslarvar.

Det är dagens och veckans lärdomar som jag tar med mig – och att jag KAN och BEHÖVER ställa mer krav på Ella, för att vi ska ta oss framåt nu. Det är i sanning underbart att se sin häst växa upp och blomstra. Ella jobbar så tappert med sin ilska, testar att släppa den och försiktigt börja intressera sig för arbetet. Och jag jobbar på av hela mitt hjärta, med varje del av mitt väsen, med all självklar och okuvlig envishet jag kan uppbåda, för att Ella ska bli den fantastiska ridhäst som jag vet att hon är, långt därinne i sin randiga, kaxiga kropp.

Därefter blev det återigen transportträning och jag klickar mig sakta men säkert bakåt bakbommen med en häst som står avslappnad i transporten och inväntar nästa klick. Vi känns lika nöjda båda två. Så oändligt fort det kan gå att ändra något grymt destruktivt och negativt till konstruktivt och positivt! Även detta blir en lärdom som denna vecka bjudit på i periferin av den egentliga träningen.

På eftermiddagen tog Anna och jag med oss hästarna på en örtpromenad. Älggräs, hallon och mycket annat, blev små trevliga stopp för oss och hästarna. Att göra sådana aktiviteter med hästarna tycker jag är jätteviktigt. Hästarna uppskattar den kravlösa gemenskapen och vi likaså! Även dag tre tog jag en promenad med Ella och tittade på omgivningarna.

Sista dagen var det tänkt att jag skulle rida, men det blåste så pass att jag inte kände mig trygg med det. Barbackaridning har dock sina begränsningar, och det är inte sällan så att jag även hemmavid väljer aktivitet efter väder. Det blev markarbete även denna dag och det är aldrig bortkastad tid. Så kul att känna hur det  varje dag händer positiva saker med Ella, som går från klarhet till klarhet.

öppna 150724

Jag som tycker det är svårt att hålla reda på alla mina kroppsdelar, tycker inte att det blir lättare när man ska hålla reda på alla hästens kroppsdelar också, samtidigt som man går baklänges. Häpp! Det finns att träna på. Förutom öppna och sluta och varierande av böjning och ställning, så blev det träning för att försöka koordinera mig själv.

En vecka så snabbt till ända – så mycket det hänt. I kölvattnet av kursen och de positiva träningsresultaten, har Ella och jag hittat ett sätt som just nu hjälper oss att lasta på ett lugnt och sansat sätt, genom klickerträningen.

Lastningen till veckan hos Anna tog tre timmar…. lastningen därifrån tog tre minuter. Det finns inte riktigt ord för att beskriva hur skönt det känns att vi äntligen är på rätt väg även på den fronten. Ella går från klarhet till klarhet inom både ridning och hantering, varje dag.

ella i transporten

Jag ser redan fram emot nästa sommarvecka hos Anna, men jag behöver inte vänta ett år innan jag ska tillbaka. Redan i slutet av augusti ska jag och Ella till Anna igen för ännu en träff i utbildningsserien i akademisk ridkonst.

Isar och Pandora på läger för vitryska och ukrainska barn

Vartannat år ordnar ”Jössehäringar hjälper barn” läger ett par sommarveckor i den svenska idyllen, för barn från Vitryssland och Ukraina.

För två år sedan var jag där med Isar och Pandora. I år var det dags igen. I transporten lastade jag två hjältemodigt storhjärtade och tålmodiga hästar och i bakluckan tre sprängfyllda flyttkartonger med kläder. Till min hjälp hade jag goa Sara, som ibland rider och pysslar med mina hästar.

isar och pandora juli 15

Väl framme vid lägret hann vi knappt parkera innan hästarna fick intensiv uppmärksamhet från otåliga barn.

kärlek i en transport

Det kändes som om det vällde ut femhundra barn, men det visade sig vara 26 barn och 9 ledare. De flesta av barnen och ungdomarna hade aldrig ridit förut, intresset var stort och nervositeten låg i luften.

pandora på läger

Barnen var till en början lite otåliga men vi lugnade dem och fick hjälp att översätta att alla skulle få rida och att de skulle stå lugnt i kö och vänta på sin tur.

…och rida, det fick de verkligen, både en och två och ibland tre gånger vardera. Hästarna var otroligt tålmodiga. Jag slutar aldrig förvånas över hur väl hästarna finner sig i dessa sammanhang. Hästarna vet att de behövs och att de har något viktigt att ge dessa barn.

foppatofflor till häst

Det behövs inga ord som förklarar eller kräver, hästarna ger villkorslöst av sig själva till de som behöver. Denna dag var det 26 underbara barn och 9 beundransvärda ledare, som behövde och fick all kärlek vi kunde uppbåda.

 

isar kramar med ett barn på läger

Jag är oerhört stolt över mina hästar som är så kloka och godhjärtade och det kändes fantastiskt bra att även i år stödja lägret med en liten insats.

Jössehäringar hjälper barn är alltid i behov av pengar. Deras bankgironummer är: 5892 2048

Jag och Ella har ”vunnit OS”

På lördag morgon styrde en nyduschad Ella och jag kosan mot Anna Lindh för ytterligare en av hennes nyttiga helgkurser. Ett par extra stopp blev det längs vägen, för att kyla av Ella med vatten och svamp, men både lastning och resa gick bra. Eftersom jag äntligen fattat att Ella vill åka utan inredning i transporten, fixade jag iordning en lång bom av lite smått och gott som vi hade hemma. Resan blev betydligt lugnare både för mig och Ella.

Första ridpasset skedde på lördag kväll, när temperaturen blivit lite mer behaglig för arbete. Ridbrallor var inte vad min kropp längtade efter att sätta på sig, men däremot längtade jag upp på Ellas rygg!

Ella har mycket motstånd i sina bogar och vi arbetade med att mjuka upp och locka till lyhördhet och arbete för att hjälpa henne bort från den stelheten. Jag fick våga vara tydlig och mena vad jag sa, vilket är mitt problem – att våga var kvar och fortsätta säga ”jag vill att du gör så här”. Tydlig är inte detsamma som att vara hård eller arg, det är detsamma som att vara pålitlig; ”jag menar vad jag säger”.

ella och anna och jag juli

Det Ella har lärt mig är att man kan vara väldigt tydlig med en häst, så länge man inte lägger in adrenalin i situationen. När jag slutade bråka, hade Ella ingen att bråka med. Alltså bråkar hon inte. I helgen har jag menat vad jag säger – men jag har inte bråkat. Därför har Ella lyssnat på vag jag säger – och inte bråkat. As simple as that!

Det finns MÅNGA historier om Ella… eftersom hon är så explosiv har det hänt rätt intressanta saker genom åren. Ella är den enda häst jag sett som stegrat och sparkat bakut mot himlen när vädrets makter inte lyssnat på hennes önskan om att det ska sluta regna. Hon är också den enda häst som gett mig känslan av att bli avkastad fast jag inte suttit på henne… under ganska många år tog sig Ella in i stallet genom samtliga skolor ovan mark i det fall vädret inte hade varit till belåtenhet under hagvistelsen. Under ett halvår vägrade hon över huvud taget att gå ut ur stallet, trots att kompisarna och morgonhöet väntade i hagen. Det tog mig upptill 45 minuter att leda henne 50 meter och jag höll på att krevera. Lastningar har tagit timmar, för att nästa gång ta tre sekunder blankt. Avsaknaden av logik i hennes beteende har drivit mig till fullständigt vansinne – men också gett mig möjligheten att lära mig något, både om mig själv och om hästar och ridning – och om att lugnt och stilla mena vad man säger!

Ella och jag är ett ekipage som få tränare velat se uppsuttet, eftersom de bedömt det för farligt. Otaliga gånger har jag känt mig totalt värdelös, inte minst när jag fått höra att Ella är för svår för mig, att jag förstör henne, att jag borde sälja henne och ”skaffa mig en lättare häst”. Otroligt frustrerande!

Olyckskorpar tillhör för övrigt de enda djur jag tycker att det ska vara jaktsäsong på året runt. De tillför verkligen ingenting positivt till vår fauna…

Men då var då och nu är nu; helgens kurs hägrade och när vi väl var inkvarterade och ridvolten delvis låg i skugga, var det dags för ett uppsuttet träningspass. Sist jag red Ella på en ridvolt och hon över huvud taget gick framåt, var en gång på en NH-kurs för något år sedan, då i repgrimma. Annars har Ella mest stått och tjurat, endera med alla fyra hovarna djupt nedkörda i ridbanan, eller genom att utöva diverse potpurrier av skolor ovan mark, med en smått uppgiven matte på ryggen. De gånger det gått framåt, har det skett med älgtrav, spänd nacke och nosen upp i vädret. Det har, kort sagt, inte varit så njutbart.

Känslan i helgen var helt fantastisk. Jag har väntat på den så länge! Efter första ridlektionen, stod Ella så oändligt nöjd på stallgången med underläppen hängande. Hon var lika nöjd som mig! Även det var så fantastiskt att se. Min arga lilla häst är inte så arg längre.

Dag två skulle det ridas igen. Ytterligare fyra hästar och fem förväntansfulla ryttare anlände. En vacker och salig blandning hästar förgyllde dagen: en brun lippizan, en ardenner, en hispanoarab, en nordsvensk och sist men inte minst Ella, som är korsning arab/frieser. Den sistnämnda fick, på grund av en illa placerad ink, ridas barbacka denna dag av en ryttare som inte ridit utan sadel på… tja… fem år?

ella juli 3

Sista gången jag försökte rida barbacka på Ella, kändes det som hon tog det som en enorm förolämpning. Hon försökte bita mig i fötterna och när jag inte gick med på det, tyckte hon det var lika bra att försöka slänga av mig. Medan jag hade några tår och lite stolthet i behåll, hoppade jag av och därefter har inga nya försök att rida barbacka gjorts. Inte heller har jag ridit Ella på en ridbana på evigheter… nåväl, den dag jag bangar en utmaning, har jag nog feber…

Ella tog helgens barbackaridning och träning på ridbanan med den äran, som den vuxna häst hon nu är. Året då hon gick som konvalescent efter sin komplicerade hovbensfraktur gjorde sitt, det fick Ella (och mig!) att stanna upp… och ur den perioden steg en vuxen häst med självkontroll och grace. En helt fantastisk häst som går från klarhet till klarhet! Jag är så stolt att jag får gåshud när jag tänker på det.

ella juli 1

Helt plötsligt blir inte Ella vansinnig så fort jag försöker be henne om någonting. Hon lyssnar, reflekterar och samarbetar. Visst, ibland med bakåtslickade öron och hopsnörpta mungipor, som det lite lätt-stötta alpha-sto hon är, men ändå… det blir inga galna explosioner, ingen känsla av att sitta på en handgranat som man dragit sprinten ur…  Visst kan hon bli explosivt rädd, då är det mycket häst överallt… men vi hittar snabbare och snabbare tillbaka ”på kontoret”.

Lösningen på så oändligt mycket ligger i att ha en tränare som tror på en och som kan guida och få en att känna sig som en OS-ryttare på sin nivå och ändå pusha framåt. Anna Lindh är en av de tränare jag mött som verkligen har den gåvan!

ella och jag djupt lyckligaa

En ridlektion ska avslutas med ett stort leende på läpparna – från ena örat till det andra ska det gå, både på häst och ryttare! Med den känslan åkte vi hem från helgens kurs.