När jag började rida, red jag i gröna stövlar och höga raggsockor. De stack upp över kanten på stövlarna och de större tjejerna i stallet retade mig för det.

De tyckte att man skulle ha ridstövlar. Och ridbyxor.

Efter något år fick jag mina första ridbyxor av mina föräldrar. Sen kom hela ridstassen. Åh, så viktigt det var på den tiden. Hela ens värdighet i stallet, ens nyckel till att få vara med, satt i klädkoden. Fast inte lyckades jag bli särskilt mycket mer än en grå stalltomte, även om jag till sist fick mina helskodda ridbyxor och plastiga konstläderstövlar som smetade fast längs benen om sommaren och gjorde att jag förfrös tårna om vintern.

Ikväll red jag min unghäst. Sjuåriga Ella. Min Vildvittra som det är skräckblandad förtjusning att sitta på ryggen på. Kraftfulla Ella, sådan styrka som känns som att rida på ett åskmoln eller hålla en handgranat i handen, precis när man dragit ur sprinten. En energi och kraft som när jag och Ella lyckas kanalisera den, gör att vi nästan kommer kunna göra vad som helst tillsammans… men en kraft som så lätt vänds emot mig och egentligen även emot Ella själv.

Det är en så explosiv häst att jag slutat försöka lasta henne med mellanvägg. Hon behöver plats och frihet för att inte explodera.

Denna kväll tog vi en ridtur upp i skogen. Mest skritt men även lite trav och faktiskt några steg galopp i en brant backe, där Ellas försök att bocka rann ut i sanden i takt med att backen blev brantare.

Ridturen handlade till stor del om att bara ”spräcka nollan” och komma igång igen, maj var för kallt och tråkigt för att över huvud taget göra någonting med hästarna och sen försvann en del av juni innan jag hann vakna upp ur dvalan. Ella och jag förbereder oss för en helgkurs och därefter en vecka som veckoelever hos Anna Lindh och det är dags att damma av oss båda, putsa upp utrustningen och spotta i nävarna.

En kvällstur i skogen följs förhoppningsvis av en till och en till…

Och vet ni…

Jag red i skitfula stövlar, slitna mjukisbrallor och en lite trasig t-shirt. Ovanpå detta hade jag en nästan för liten säkerhetsväst, så att en bilring stack ut mellan brallorna och västen. Och en hjälm som, eftersom mitt huvud tydligen inte är symmetriskt, alltid hamnar lite på sned.

Jag såg säkert ut som en byfåne… och kunde inte bry mig mindre!

Det är inte så mycket som krävs för att göra något lite bättre för någon annan. Idag trotsade vi väder och vind och åkte återigen till äldreboendet Vågen, den här gången förstärkta med djur från Arvika 4H-gård. Gris, get, får, höns, kaniner, marsvin, häst och hund förgyllde en i övrigt grå och regnig nationaldag. Naturligtvis samåkte alla djur, för att vara miljövänliga!

Kaninerna och barnen bjöd på uppvisning i kaninhoppning, vilket var ett väldigt lyckat inslag. Även hundar och grisen Maja fick prova på hinderbanan, med varierande framgång.

Barnbarn och barnbarnsbarn bjöds på ponnyridning i hällregn, men vad gjorde otur med vädret när vi hade tur med humöret?

Eftersom vädret inte riktigt var på vår sida, fick först människor och strax därefter djur flytta in, vilket gjorde att även de äldre som inte orkade komma ut, fick besök av både små och stora djur.

Det här är något som alla kan göra, det tar ett par timmar men ger så oerhört mycket. Det finns många fler, både större och mindre saker, som alla kan göra:

* Du som äger en snäll och lugn hund: Ta kontakt med ett äldreboende och erbjud dig att komma och vara promenadsällskap eller erbjud en stunds hundmys över en kopp kaffe.

* Du som håller på med någon aktivitet såsom agility, gymnastik, kaninhoppning eller kanske dans, för att nämna några exempel, erbjud att komma och träna på eller i närheten av ett äldreboende.

* Hästägare med snälla, sociala hästar: erbjud er att komma och hälsa på. Många äldre har haft häst och ert besök kommer lämna få oberörda!

* Ägare till andra smådjur: Att få hålla ett litet marsvin i sin famn en stund, är en rejäl guldkant på någons liv.