Kategoriarkiv: Okategoriserade

Tölt in harmony

Nu har jag ingen töltmaskin till islandshäst, utan snarare en liten dressyrhäst med en fantastisk trav. Tölten finns (i medvind och solsken när vi är på gott humör) men däremot finns sällan någon större kvalité i tölten. Isar och jag strävar sakta mot målet: en självbärig och avslappnad häst som inte använder sin kropp på ett korrekt sätt även i tölten. Just nu sänker Isar ryggen och använder sin underhals, för att försöka tölta.

glad matte glad häst

Så fin känsla i ridningen, Isar svarade lyhört på allt jag begärde utifrån sina förutsättningar – vi hade jättekul!

Varför utsätter man då sig och sin häst för att komma som två katter bland hermelinerna, på en endagsclinic i tölt in harmony? Jo, för att få med sig några goda råd för att förbättra tölten inför framtiden… och för att jag var nyfiken på den framtida tävlingsgrenen ”tölt in harmony”, eftersom den just harmoniserar med min grundinställning till ridningen – att den ska vara en glädjefull och lätt dans, häst och ryttare tillsammans.

isar och jag oktober

Åse Ericsson ger mig fina tips att ta med i mitt och Isars töltarbete.

Eftersom Isar och jag inte kunde mer än nosa på tölten denna dag, ägnade vi oss åt att finslipa på andra viktiga saker, såsom galoppfattningar, samt sökningen till handen i skritt och galopp.

isar galopp

Ibland är det inte den bästa bildkvalitén som visar den bästa känslan! Flera fina galoppfattningar, en härlig inställning hos Isar och faktiskt en början till samling! Yes

En rolig anekdot från kursen är när Åse frågar mig vad det är för stam på Isar och jag direkt får taggarna utåt och tjurar fram ett ”Åh, det är ingen särskild stam alls, det är väl inte så viktigt?”. Snart femton år som hästägare av hästar som hästvärlden mestadels fnyser åt, har gjort mig känslig för frågor vad det är för stam eller ras på mina hästar. Att Åse ville ha informationen för att avgöra de genetiska förutsättningarna för tölt och pass, insåg jag inte förrän hon pedagogiskt förklarade det. En aning skamsen fällde jag in taggarna igen… men har man blivit ifrågasatt över sitt val av hästar, både gällande härstamning, utseende och ras i alla år, blir man till sist rätt trött på dessa frågor och tänker till sist att det inte finns någon omtanke bakom frågan. Jag ställer mig på barrikaderna för mina underbara hästar any day… och tydligen även lite i onödan, vilket blev en lärdom i sig! En lärorik dag blev det, som avslutades med en träningstävling i ”tölt in harmony”, som jag och Isar red i trav med goda vitsord. Härligt och roligt!

Utbildningsserien avklarad

Med visst vemod men också stolthet, avslutade jag denna helg utbildningsserien i akademisk ridkonst hos Anna Lindh. De första tillfällena har jag ridit Ella, men Isar fick göra mig sällskap på den sista träffen, eftersom jag känt mig trött och sliten och haft mycket värk i kroppen den sista tiden och därför inte orkade ta med mig Ella. Istället tog jag med Isar och även Pandora och som någon förvånad sa ”du var för trött för att ta med en häst, så du tog med två”. Men det är faktiskt så att det är dubbelt så jobbigt att ta med Ella, som det är att ta med Isar och Pandora. Ella kräver att jag är i total balans – Isar och Pandora hjälper mig att återfå balans och gott humör, om jag någon gång är ur gängorna. Pandora och jag passade på att träna lite långa tyglar mellan varven och hon skötte sig med den äran. Jättefin att arbeta med, positiv och mjuk och fin i kroppen!

ISAR Å PANDORA ÅKER TRANSPORT  okt 15

Finaste resesällskapet, passar som handen i handsken tillsammans i transporten.

Isar och jag red lektion på lördagen och det gick med den äran, även om han förvandlades till en oönskad Sleipnerkopia med åtta ben i vänster galopp.

Isar okt

Fina vänliga, glada, positiva Isar får mig alltid på gott humör!

Arbetet med att få Isar att sträcka ut yttersidan till yttertygeln fortsätter, samt att bibehålla ställning och böjning. Skritt är också lite knivigt, tycker Isar, men trav är hans absoluta paradnummer. Han är så fantastiskt ridbar i traven nu att mitt hjärta värker av stolthet!

isar okt 5

Min raggiga lilla dressyrhingst!!!

Att nästan 180 centimeter lång sitta på en liten islandspojke på blotta 134 centimter i manhöjd och känna det som att man rider en stor och ståtlig halvblodshingst i trav är underbart. Trots att jag är på gränsen till för stor för Isar, bär han upp mig fint och vi anpassar längden på ridpassen efter våra förutsättningar – och så ser jag till att hålla mig på rätt sida om 20% av hans matchvikt (vilken är 380 kg=20% av den vikten innebär att ryttaren max bör väga 76 kg.)

Skolor i skritt och trav hjälpte Isar att hitta bakdelen inför galopparbetet.

Helgen avslutades med att Isar faktiskt gjorde två riktigt fina galoppfattningar, en i varje varv! Det både känns och ser inte särskilt bra ut, men han kämpar på och det blir sakta, sakta bättre. Genom skolor i trav och övergångar mellan trav, som är hans bästa gångart, och galopp, som är en av hans svårare gångarter, kommer den sistnämnda att förbättras. Skam den som ger sig och tränar i all otillräcklighet, det gör vi med ett stort leende på läpparna! Min grundinställning är att varje ryttare (och häst!) förtjänar att känna sig som OS-deltagare på sin nivå.

isar galopp okt

Isar tycker vänster galopp är sååå svår… därför är detta ett stort framsteg för oss, även om det ser för jäkligt ut. Hejja Isar!!!

Akademisk ridkonst med ett stort leende på läpparna!

Lika roligt som det är att återse kära ekipage och se vad som hänt sedan sist, lika roligt är det att med öppen famn få välkomna nya ekipage. Jag är alltid glad när jag genom mina kurser och de fantastiska tränare jag väljer att samarbeta med, kan ge häst och ryttare något att ta med sig som de kan ha nytta av fortsättningsvis, oavsett vilken inriktning de har. Denna helg var inget undantag och samtliga ekipage var på ett eller annat sätt nya för mig och Anna.

kurs sept 15 5

Milda, härliga Amber med Lena var en trevlig ny bekantskap!

Det var gentle giant-helg! En shire/tinker-korsning och flera rejäla tinkerhästar fick marken i ridhuset att dovt mullra… men även två halvblod och en arab/connemarakorsning och så min lilla islandshäst och vapendragare Isar, förgyllde helgen. Några ekipage hade testat akademisk ridkonst tidigare, för andra var det en första bekantskap.

kurs sept 15 1

Champen och Sandra, kom och kursade med den äran tillsammans med oss!

Att se ekipage efter ekipage med leenden på läpparna, är att känna att helgen lyckats! Jag vet en del om var dessa ekipage började och jag hade några gånger under kursen tårar i ögonen av både stolthet och glädje över de framsteg som gjordes. Någon som kommer förbi kan tycka ”men herregud, vad håller de på med? Hästen travar ju runt helt ur form” eller vad man nu än kan tycka, om man bara ger ekipaget trettio sekunder av ens liv, innan man bedömer och dömer… men vi som fanns med hela helgen, vet att man startat någon annanstans och att ett varv i trav på volten, eller två, är att vinna OS med just den hästen. Därför är jag så glad att Anna förklarade ”HN-metoden” för oss. ”Det är bara HÄR och NU som finns”… och så är det verkligen!

kurs sept 15 7

Katinka och Maria. Vilket jobb som lagts ned på denna härliga, milda häst, med ett förflutet lika brokigt som hårremmen.

Därför fick vi nog alla känna ”det är bara här och nu som finns och därför är det vi gör JUST NU helt fantastiskt, om man jämför med det vi gjorde igår eller bara för en liten stund sen”. Det är, tycker jag, att ha en ödmjuk och tillåtande och glädjefylld inställning, inte bara mot hästen och ridningen utan också mot sig själv.

Jag önskar verkligen ALLA att få känna sig som OS-ryttare på sin nivå. Det är så väl förunnat, för herregud som jag vet hur ”mina” kursdeltagare sliter i sin vardag och hur ofta vi alla tvivlar på oss själva och vår förmåga. Ett syfte jag har med mina kurser är därför att stärka alla ryttare så att de kan njuta mer av ridningen, tro mer på sig själva och absolut viktigast av allt – komma ihåg att häst och ryttare ska ha roligt längs vägen! Det är då vi närmar oss det som är så fantastiskt roligt – att nästan utan att behöva tygel- eller skänkelhjälper, dansa fram med våra hästar som utför de dressyrrörelser vi mjukt ber om, i självbärighet och med glädje och stolthet. Tillsammans med oss!

kurs sept 15

Mia och Cobbelina. Mia genomförde kursen ett par dagar efter en blindtarmsoperation. Ett ganska bra bevis på den akademiska ridkonstens mjukhet för häst och ryttare…

Min upplevelse av styrkan med akademisk ridkonst och ridinriktningar med liknande inställning till hästen och samarbetet, är att den lite ”ekonomiska” hästen blir mer framåt och positiv och lockas till att känna glädje och framåtanda i arbetet… medan den lite stressiga hästen lugnar ned sig och ”stannar kvar” i arbetet utan att försöka springa ifrån det. Jag upplever även att ryttare känner ”wow, kan det vara så här enkelt! Vad skönt att vi gör en sak i taget”. För så är det till en början – man gör en sak i taget. Först därefter, när man inte bara vet VAD som fungerar, utan HUR och NÄR det fungerar (och VARFÖR!)… så kan man mjukt börja kombinera hjälperna, inte för att kamouflera att den ena hjälpen inte fungerade, utan för att man skapat ett kommunikationssystem där man vet att varje pusselbit kan kombineras för att nå fram till olika dressyrrörelser i harmoni och lätthet. Att inte bara fortsätta harva runt, vecka ut och vecka in, på samma sätt – utan våga prova nytt och gå tillbaka till grunden för att få med sig nya pusselbitar att komma framåt med! Eftersom akademisk ridkonst är ett system som bygger på en genuin kunskap om hästens (och ryttarens) biomekanik, känner jag stort förtroende för den och jag har även ridit in min unghäst och vidareutbildat mina äldre hästar enligt dessa principer och vet att det är ett väldigt logiskt system för hästen att förstå…

kurs sept 15 6

Helena fick verktyg för att få Tchad mer självbärig, istället för att lägga sig i handen och skjuta ifrån med bakbenen. Härligt att se!

Att ge ryttare och häst känslan av att det inte är viktigt hur det ser ut, till en början, att det viktigaste är hur det känns, att det inte är viktigt att göra perfekta skolor på en exakt given plats… utan att man gör det med kvalité när häst och ryttare är redo. Som Anna säger – ”Hästen är inte till för dressyren, dressyren är till för hästen!”.

kurs sept 15 8

Angelica och Dona fick hjälp med Donas ointresse för och osäkerhet i dressyren. Under helgen väcktes en rörelseglädje som syntes i hela Donas utstrålning!

Så är det! Det är när vi kommer till den insikten, som hela inställningen till ridning och samvaro med hästar förändras – och det är genom att få vara med i den processen, både min egen men framför allt andras, som den här kursarrangören i knallröd tröja, har ett enormt och varmt leende både inuti och utanpå.

kurs sept 15 4

Jepp. Efter en sån här helg kan kursarrangören inte annat än ha ett stoooort leende på läpparna!

Att få höra kursdeltagare som med samma vemod som jag efter en härlig helg, packar ihop sina tillhörigheter och säger ”kan vi inte ha det så här varje helg?”, ”Jag vill inte åka hem”, ”Det är värt varenda krona! Det här ger mer än att rida lektion vecka in och vecka ut!”, ”Så skönt att det inte är någon som kräver att jag ska en perfekt övning på ett visst ställe, utan istället väntar in mig och hästen och ger oss verktygen för att göra en övning som hjälper oss framåt, på riktigt!”

Jag är oändligt tacksam, vansinnigt stolt över alla ekipage – och vääääldigt sugen på nästa kurs, 7-8 november, som är till bredden och lite mer därtill fylld av förväntansfulla deltagare med eller utan egen häst.

Träningstävling

Idag gick Björkbacka kursgårds träningstävling av stapeln och vilken dag vi har haft!

hästtävling

Sällan har man väl skådat en så ful skylt. Till nästa gång lovas bot och bättring (men nöden har ingen lag, när man glömmer göra skylt till tävlingen).

Först ut hade vi löshoppning med ponnyer och hästar som totalt skilde nästan en meter i mankhöjd! Det blev till att mäta och flytta hinder, men roligt hade vi och bra gick det för samtliga ekipage. Man behöver inte se på många hästar som löshoppar, förrän man ser hur otroligt nyttigt det är, för både kropp och knopp… och hur roligt hästarna har!

 

 

En av de roligaste grenarna var agility för häst och hund. Fina ekipage med tassar och hovar tog sig igenom en trixig bana med glada miner och hejjarop!

agility

Några tappra ekipage tog sig även igenom några dressyrprogram och en av dem var tävlingens yngsta deltagare, 2 ½ år gammal och beslutsam att få vara i sadeln denna dag. Ett improviserat lätt Ö-program uppfanns och naturligtvis delades rosett ut även till denna ryttarinna. =)

Dagen avslutades med hoppning och alla ekipage tävlade på sin nivå och många fina språng blev det och mååånga glada miner!

hoppekipage

Entusiastisk publik och glada ryttare ger positiva hästar!

Glada deltagare hoppades på en uppföljning och det ska jag väl kunna ordna både en och två!

Behandlingar över högt och lågt

Den här veckan har verkligen gått i behandlingarnas tecken.

 

Först ut var Isar och Pandora som fick en varsin massage, då vi fått kontakt med en duktig massör som inte bara är intresserad av akademisk dressyr, straightness training och diverse andra gemensamma nämnare, utan även behandlar både hundar och numera även hästar.

Isar fick mycket beröm för att han var välmusklad och mjuk, men ville inte riktigt släppa till sin underhals som han tycker behövs i töltarbetet. Däremot var han väldigt tydlig med att han ville bli behandlad bak. Sen räckte det, tyckte han.

 

Pandora var som en otålig, rejäl bonnmora som till en början tyckte det var ytterst onödigt att bli masserad. Vår lilla klippa som är så rejäl och ska vara så stark och klara allt… utan krusiduller eller extravagans. Men ganska snart så syntes det att även hon tyckte att det var skönt.

 

Några dagar senare åkte jag och Ella och mötte upp en mycket erfaren equiterapeut, eftersom jag ville få nya ögon på Ellas kroppsliga låsningar. Medelst akupunktur slappnade muskler av och sen följde lite ”kotknackeri” fast på ett inte alltför brutalt sätt. Jag fick förklaringar till låsningar, bocksprång i galoppen och annat. Det var ord och inga visor, fler behandlingar behövs, men nu har jag fått någon som ”ser” samma saker som jag gör. Ett parti i ryggen kunde ”låsas upp” och jag fick övningar i skritt med mig hem för att arbeta med.

 

Släppte ut Ella med täcke på inatt, efter att jag smörjt in henne med arnika-liniment. Vis av egen erfarenhet efter behandlingar, kändes det som hon behövde det.

Ellas roterade bogar som oroat mig, ansågs härstamma från den låsta ryggen och jag fick själv känna i problemområdena… allt som sas var logiskt och det känns bra att påbörja arbetet med att ”låsa upp” Ellas rygg. Jag har beskrivit ridningen som att ”det är så stelt att det gnisslar om henne” och gud vet vad som orsakat det hela. Det kan ha varit något som hänt i hagen, det kan vara sviter efter hennes hovbensfraktur som lett till låsningar i kroppen, det kan ha hänt någonting då hon kördes in eller något som vi hamnat snett i under våra år tillsammans. Ingen vet, inte heller jag… men jag vet att jag kommer göra allt jag kan för att hon ska bli fri från sina mentala och kroppsliga låsningar!

ella får akupunktur

Ella fick lite akupunkturnålar i områden som behövde slappna av.

Vi tittade under behandlingen på stagnerade muskler som fått arbeta för hårt, bristfälliga muskler som inte fått arbeta tillräckligt och felvinklingar i bogar och låsningar i hela ryggen, som equiterapeuten ansåg orsakat alltsammans. Ett ryggparti som sagt, samma som orsakar Ellas bocksprång i galoppen, kunde låsas upp idag. Det ska bli spännande att se om det är någon skillnad i ridningen. Jag kan säga att Ella sparkade bakut på stället då detta område behandlades. Det jag tyckte om med behandlingen var att, även om det var ”löpande band”, så togs hänsyn till hur mycket behandling hästen klarade av. Inga krusiduller, men inte heller så mycket behandling att det totalt överrumplade hästarna. ”Nu räcker det för henne för denna gång”, sa equiterapeuten efter några knyck och efter att han visat mig ”här får du reaktionen som du beskriver i galoppen”. Jo tack. Jag har ju känt att Ella behöver skutta lite in i galoppen, för att få ordning på kroppen, men nu fick jag det beskrivet kota för kota hur man kan arbeta för att underlätta för hästen, så att obehaget i det området försvinner.

Jag har en plan för de kommande fem veckorna. När Ella vilat ett par dagar efter behandlingen, ska det fortsättas med massage för att mjuka upp och syresätta de muskler som  behöver det, det ska ridas i skritt i skog och mark, lyftas ben, stretchas och masseras. Alltsammans kommer inte från dagens konsultation, utan jag har skruvat ihop det jag anser är rätt träningsprogram för Ella nu. Tips från idag var att åter behandla ett par gånger så klart, samt att arbeta i skritt… vilket är rätt passande eftersom det är ungefär det enda vi gör 😉 med tanke på att jag rider barbacka. När låsningarna i ryggen minskat något mer, kommer nästa utmaning – galopparbete… så jag hoppas att jag tills dess fått ordning på inken i sadelgjordsstaden, så att jag kan rida med sadel igen… men å andra sidan kan galopparbete ske icke uppsuttet också, vilket är en tröst. =)

ella från sidan 9 september

Stagnerade muskler fram, förtvinade muskler bak och däremellan en rygg stel som en ladugårdsdörr. Hej å hå… jodå, nog fick jag svar på frågor alltid!

Alla hästar ska även få löshoppa och cavaletti-träna, eftersom det lossar ryggen och gymnastiserar. Det ska tränas långa tyglar och straightness training. Och så ska ju hästarna återigen få behandling av den duktiga och lyhörda massör som kom till oss med ett start-erbjudande som vi inte kunde tacka nej till.

Jag ser med spänning fram emot fortsättningen!

Helgkurs med Ella

massor av tyglar

Den här helgen var det dags igen att åka iväg till Anna Lindh för sjätte träffen i grundkursen i akademisk ridkonst. Eftersom jag rider med tränsbett med parerstänger och kapson, är det två tyglar i varje hand att hålla reda på. Hej å hå, men det börjar kännas som vanligt eftersom jag rider både Isar och Ella på detta sätt.

Efter en halvbra lastning på hemmaplan, gav vi oss iväg. Längs vägen stannade vi till vid en mack och hämtade några ridbrallor med bud som snällt ställde upp och mötte mig.

Väl framme gick vi igenom rakriktning och Anna red en av sina fina hästar innan det var dags för mig och Ella. Det har som vanligt varit mycket häst men lite ridning för mig – veterinärbesök, lastträning, stängsel som ska ordnas…den lilla tid jag har att lägga på hästarna, försvinner i praktiska saker. Avsaknaden av en ridbana känns just nu svår och frustrerande.

Det måste bli en ändring på det, ridbana eller inte, och jag har hittat en stund mellan 05.00-06.30 på vardagsmorgnarna, som jag kan lägga på hästarna utan att tiden med familjen blir lidande. Jag har utmanat mig själv att fram till årsskiftet testa att gå upp denna tid och få något vettigt gjort med en eller två hästar om morgnarna, de veckor min man (som veckopendlar till Stockholm) är hemma.

ella och jag hos anna i augusti 15

Ella kändes både bra och dålig. Hennes ink är under behandling och börjar blöda och gegga, vilket är bra, men hon är märkbart öm där. Därav blir det barbackaridning för mig en bra stund. Spännande värre, med en häst som svarar på krav genom att sparka bakut och bocka.

Lördagen bjöd på lite rodeo men däremellan en lyhörd och fin häst. Korta stunder i alla fall.

Söndagen bjöd på mindre rodeo men bogar av titan!

Ellas bogar började i hennes unga år som två pansarvagnar i en ytterst motståndskraftig nations försvar. Tittade jag på dem sparkade Ella åt blicken med bakåtslickade öron och hopsnöpt mule. All hennes energi användes till motstånd. Såå mycket blod, svett och framförallt tårar det varit för mig men aldrig att jag ångrat mig i mitt köp. Ella är en del av min själ och lär mig massor!

Idag har jag medelst nödvändig övertydlig ridning sagt ”Du KAN och du SKA flytta bogarna om jag säger att du ska flytta bogarna. Jag för i den här dansen och det här är bra för dig och din kropp. Punkt.” Och Ella flyttade bogarna, så tungrott att det nästan gnisslade om maskineriet. Men flyttade dem gjorde hon – till sist! Lika trögt som två betongsuggor men i alla fall inte som två pansarvagnar med stridskåta chaufförer. HÄPP!!! Jag ger mig inte. Ella är en fantastisk ridhäst. Hon ska bara förstå det själv.

Efter gårdagens rodeo är jag även stolt att jag vågade rida idag med.

När jag ändå var igång anmälde jag mig till en webbaserad utbildning i lastteknik. Tio spännande avsnitt om hur man kan lasta häst väntar mig. Särskilt roligt var det att en kurskompis bestämde sig för att göra samma sak!

ar kurs hos anna i aug 15

På väg hem gick lastningen riktigt bra. Ella stod till sist stilla i transporten för min röst när jag sa ”Stilla” och stannade istället för att kasta sig ut då jag sa ”Nej” och höll en hand på hennes manke eller bakdel. Jag satte själv på bommen och sen stod hon lugnt i transporten hela vägen hem.

Nu väntar min utmaning till mig själv – hästarna och jag ska träna i arla morgonstund. Men Ella ska så klart få vila några dagar så helgens träning hinner sätta sig mentalt för oss båda.

För Ella väntar, förutom ett par dagars vila och fortsatt ink-behandling med xxterra-kräm, nu en behandling. En erfaren och duktig equiterapeut ska kika på Ellas bogar i synnerhet och kropp i allmänhet. Det ska bli spännande! Sen anordnar jag en helgkurs i akademisk ridkonst för Anna här i skogarna sista helgen i september, då får Ella följa med mig för att fortsätta fila på dessa evinnerliga bogar. Och första helgen i oktober är det dags för mig och Ella att åka ned till Anna igen för sista träffen i helgutbildningen. Jag har gett mig fan på att den här hösten är hösten då jag och Ella fick bukt med hennes motsträviga bogar, en gång för alla!

Men imorgon, klockan fem, då väckarklockan ringer, ska jag och Isar ta en tur i skogen.

Helgen har gått i långa tyglars tecken

Denna helg har vi stiftat bekantskap med en ny tränare som fick hoppa in som vikarie med den äran, då vår tidigare tränare inom långa tyglar har fått annat arbete. Jag önskar henne all lycka till med detta och är glad att helgens kurs både kunde bli av och att den blev en sådan fullträff!

Annika  Gustavsson Lif satte sig helt sonika på förfrågan från mig i bilen och tutade glad i hågen tvärsöver landet till oss i Värmlandsskogen och rev av en mastig och matnyttig helgkurs!

kurs aug 15 2

Att äta tillsammans ger inte bara mat i magen utan är ett ypperligt sätt att lära känna varandra – träffas och trivas helt enkelt!

Vi fick förmånen att inte bara träffa en ny, kunnig och intressant tränare utan även flera nya ekipage samt flera nya till fots och jag hoppas att alla kände att de blev mottagna med öppna famnen. Det är viktigt för mig när jag ordnar kurs – både jag och tränaren ska ha tid för alla deltagare, alla ska bli sedda och få tid och utrymme för sin personliga resa mot utveckling i en tillåtande och trygg miljö.

kurs aug 15 1

Älskade hästarna mina, så positiva och arbetsvilliga, trots att betet gjort dem både stela här och där och runda om magen.

Med på kursen hade jag mina två vapendragare Isar och Pandora. Pandora gick första passet med mitt äldsta barn, som blev så trött av alla intryck att vederbörande somnade mitt i lunchen och sov fyra timmar i sträck utslagen på soffan i cafeterian.

Det här är för övrigt första kursen som vi inte behövt nyttja hagarna i skift – flera av hästarna kunde dela hagar, eftersom de kom från samma familj. Dessutom fick Isar och Pandora träffa sin kompis Zelina, som stått hos oss på sommarbete. Ett kärt återseende för oss och så roligt att se att hon får hitta på så roliga saker med sin nya matte! Vi önskar dem stort lycka till och på återseende.

kurs aug 15 3

Glada och delvis nya ansikten – eller kära återseenden!

Teorin hade temat ”motivation” denna gång och vi diskuterade olika belöningssystem. Spännande och intressant och vi fick även möjlighet att se ekipage med olika inriktning och på olika nivå. Och apropå motivation – varje deltagare med häst fick med sig några fina ord i ett kuvert – ”kärleksbreven” är ett stående inslag i mina kurser, där vi alla hjälps åt att ge några motiverande ord på vägen till de som kommer med häst. Att delta med häst på kurs är att blotta sitt innersta – det krävs mod att delta, utvecklas, ifrågasätta gamla sanningar och pröva nya infallsvinklar. Det krävs mod att befinna sig en bit utanför sin komfortzon, men det är där man verkligen utvecklas.

kurs aug 15

Samling med några ekipage och en del till fots.

Det som är så underbart och förlösande med långa tyglar, är att alla hästar, på sin nivå och utifrån sina förutsättningar, under lätta och vänliga former, får möjlighet att utvecklas, hitta rörelseglädje och finna ut med hur de kan nyttja sin kropp på bästa sätt. Det är ett ypperligt sätt att träna hästar i behov av rehabilitering eller för en vuxen att träna sin ponny genom att ”rida från marken”. Helt enkelt en rolig och fri träningsform som passar de flesta.

kurs aug 15 4

Annika med Cocco som strävar med gott mod utifrån sina förutsättningar.

En lyckad helgkurs är till ända och nu ser jag fram emot alla andra hästaktiviteter som väntar i höst!

Att sjunga från hjärtat

Idag befann jag mig långt utanför min komfortzon, som vokalist på en oändligt vacker men samtidigt tung begravning. Ett avsked av en ung människa, som lämnat anhöriga bakom sig och så mycket av ett olevt liv framför sig.

När jag hörde om det tragiska dödsfallet, tog jag kontakt med mamman och erbjöd mig att sjunga på begravningen. Jag hade hört att de sökte sångerska/sångare och att de hade speciella önskemål. Några av önskemålen uppfylldes av andra musiker, långt mer erfarna än jag. Ett önskemål lämnades till mig och jag bestämde mig för att göra allt jag kunde för att uppfylla det. Det blev min gåva till familjen, mitt i den nattsvarta tragiken, som ingen kan ändra på.

Sången jag blev ombedd att sjunga och fått tillåtelse att publicera här på hemsidan, är Lalehs vackra ”Vårens första dag”. En fantastisk sång men också utmanande. Laleh är inte lätt att göra rättvisa. Eftersom jag och Minstingen varit förkylda kunde jag inte träna tillsammans med pianisten förrän kvällen innan begravningen. Då jag inte kan läsa noter utan sjunger på gehör, blev krocken minst sagt brutal, mellan att sjunga hemmavid med Laleh på spotify och att sjunga solo ackompanjerad av en skolad pianist. Kvällen innan begravningen ville jag helst ge upp, men till sist hade vi tagit oss igenom sången och jag hade en inspelning att träna efter.

noter

Inspelningen i länken nedan är från repetitionen – man kan höra att pianisten får hjälpa mig genom ett stycke, när jag handlöst tappar bort mig i noterna…

För att försöka undvika att något dylikt skulle hända på begravningen, färgkodade jag notbladen och skrev om texten med stora bokstäver!

Inte förrän jag sjungit klart, andats ut och satt mig i kyrkbänken igen och fick ögonkontakt med begravningsentreprenören som mimade ”jättefint” och gjorde en försiktig ”tummen upp”, kände jag att det kanske inte var en total katastrof – jag var så nervös när jag sjöng att jag inte mindes mycket av det efteråt. Några vänliga kommentarer från övriga musiker och några begravningsgäster utanför kyrkan, efter begravningen, fick mig att andas ut ytterligare. Det kändes så viktigt att det skulle bli så fint som det någonsin gick!

Efter begravningen satt jag kvar en stund i bilen utanför kyrkan tills den var tom. Då gick jag tillbaka och tände några ljus för denna unga människa, vars öde berört mig.

Det som värmde mest i hjärtat var att ett av syskonen denna svåra och omtumlande dag tog sig tid att ta kontakt med mig på facebook och tacka för att jag sjungit och för att berätta att de var jättenöjda. Det hade blivit som de ville och det var egentligen det enda som jag bryr mig om. Jag sjöng från hjärtat, trots att jag inte vågade, för deras skull och för att hedra minnet av denna unga människa, med alldeles för mycket olevt liv framför sig.

 

 

Ella och jag veckoelever hos Anna Lindh

nyfiken ella 150722

Lastningen när jag och Ella skulle ned till Anna för en veckas intensivträning som veckoelever, höll på att sluta med att jag lämnade Ella hemma och tog med mig ljuva Isar istället. Men skam den som ger sig – efter att jag fått psykbryt på Ella och hon förstått att jag menade allvar, kom hon på transporten och vi kunde åka iväg mot en vecka som jag just då inte såg fram emot. Utmattad och besviken, med gråten i halsen, tre timmar försenad… vi kunde ha börjat veckan med bättre förutsättningar.

När vi landat lite red jag första av fem lektioner för Anna och det barbacka, eftersom Ella fått en elak ink precis i sadelgjordsläget. Den sistnämnda ska för övrigt opereras bort, någon annan lösning ser jag inte; vi har tid om två veckor. Men det är då och nu är nu – ink eller inte, Ella och jag behövde åka iväg en vecka för att få en rejäl putt i rätt riktning.

Ella och jag travade i lugnt tempo och en form som åtminstone ibland var någorlunda vettig. Med tanke på att jag inte många gånger i Ellas liv lyckats trava under ordnade former över huvud taget och Ella, så fort några krav ställts på henne, vägrat gå framåt (men däremot gjort så gott som alla skolor ovan mark), så var det ett fantastiskt resultat. Och jag var inte särskilt rädd heller, trots det faktum att jag befann mig barbacka på ryggen av en häst som ofta känns som en handgranat som man dragit sprinten ur.

vi tragglar 150722

Dag två stod arbete vid hand på schemat. Vi tränade på att jag både gick baklänges framför Ella och att jag gick vid sidan med tvåhandsfattning i arbetet. Jättekul och nyttigt, även om jag trasslade mer än lovligt med tyglarna… Ella visade vid ett av dessa trassel-tillfällen att hon blivit en vuxen häst som kan ledsaga sin förvirrade matte genom övningarna tills dennes motorik fungerade igen. Ett stort skratt, samla ihop tankarna och sen buss på övningen igen!

Varje dag kan man vara och känna sig som världsstjärna på sin nivå och jag tycker att man ska ta vara på det tillfället, istället för att klanka på sig själv och sin häst för allt som inte går bra. Vi är skyldiga oss själva det – men lika viktigt: vi är skyldiga våra hästar det!

Idag var jag och Ella världsstjärnor på att arbeta från marken. Basic, basic, basic var det men ljuv musik i mina öron var Annas ord ”nu har du en så välskolad häst Nina att när du bara får bogen på plats så ramlar allt annat på plats också”. De där bogarna har Ella haft som pansarvagnar, med vilka hon mentalt och fysiskt mörbultat mig genom år av blod, svett och tårar. Det händer fortfarande, bara för några dagar sedan dängde hon mig i backen så det dånade om det när jag skulle leda henne mot några löshoppningshinder, men vi löser problemen, gör om och gör rätt, kommer vidare tillsammans. Inte mot varandra, utan med varandra… med mig som guide och Ella som mer och mer intresserad medresenär, genom det som var tanken med någon övning eller aktivitet. Någonstans bortom de där oförskämda bogarna och den okuvliga nacken, som gjord av titan, så har min envisa och stundtals osäkra och förtvivlade röst, mina försök till kommunikation, nått fram och en slags grund har lagts – en grund som vi nu kan förbättra och bygga vidare på. Grunden FINNS där, vi KOMMER framåt, pyttesteg för pyttesteg. Och jag är så infernaliskt stolt över både Ella och mig! Ella arbetar för det mesta med mig numera, om än ibland som en äppelkart, ihopkrullad och förbaskad… men jag försöker att inte ge henne något att bråka med utan bara okuvligt fortsätta säga ”jodå, vi kan och vi ska”.

ella och jag kramas

Vi gjorde öppna och sluta, ökade och minskade volter, vi gjorde halter och vi ställde och böjde och höjde och sänkte och hittan och dittan – men mer viktigt, vi gjorde det i samspel och vi gjorde det med glädje och lyhördhet för varandra. Vi gjorde inga stordåd i någon annans ögon än i mina och kanske Ellas (hon verkade vara väldigt nöjd efteråt).

Jag är ingen stjärnryttare och kommer aldrig att bli det – men jag liksom alla andra behöver få känna mig som en, för att få modet att utvecklas. Det är samma sak för hästarna, tror jag. Jag vill att mina hästar ska känna sig som OS-hästar på sin nivå, varje gång vi tränar tillsammans. Det jag måste våga är att sätta kraven lite högre för varje gång… så att de, på vår nivå, kan få vara OS-hästar som utvecklas mot att bli OS-hästar på nästa nivå, varje gång vi gör någonting tillsammans.

Efter varje lektion, vilar Ella. Jag har sett det hos Isar, han rör sig inte ur fläcken utan står nöjd och vilar, när vi tränat. Men jag har inte sett det hos Ella förut – hela energin kring Ella har efter varje pass vi jobbat, varit helt ljuvlig att befinna sig i. Underläppen har hängt och sladdrat så hon nästan stått och dräglat och ögonen har sett nästintill drogade ut, så nöjd och tillfreds har hon varit. Ellas underläpp som tidigare snörpts ihop till ett surt litet russin, tillsammans med en överläpp som om möjligt kunnat se ännu mer ihopsnörpt ut. Så har Ellas ansiktsuttryck varit då jag har försökt hitta på saker och ting med henne. Hon har sagt ”FUCK YOU!” till mig i åratal, nästan vad jag än föreslagit, med några få undantag. Att se henne transformeras och delta i sin egen transformation, med större och större nyfikenhet och glädje, är så fantastiskt att jag blir tårögd av stolthet och glädje. Min fina skitunge växer upp till en vacker och underbar häst!

ella funderar och vilar

Tredje dagen var det uppsuttet arbete igen. Traven på volterna skulle filas på, likaså uppsutten öppna och sluta. För mig är det intressant att se att det vad vi egentligen kan och vad jag lyckats lära mig om Ella och vad jag lyckats lära henne om mig och om ridningens ädla konst. Det är jag som haft Ella sedan hon var tio månader, det är jag som ridit in och tränat tillsammans med henne. Att faktiskt märka att saker och ting finns på plats, det är underbart och gör mig stolt, både över Ella och över mig som lite ”mot alla odds” och på egen hand ridit Ella dit vi är idag. Jämfört med var vi startade, vinner vi numera OS på vår nivå, varje dag som vi gör någonting tillsammans.

Något som Ella visade sig älska, var att jag, för att ”holka ur” inner bog och mjuka upp motståndet i densamma, lät innertygeln liksom ”smeka” uppför inner bog/manken. Det passade henne perfekt och när jag kom ihåg att hålla ramen tydlig (inte hård utan tydlig!) för henne och kombinerade det med ett uppåt-tygeltag så fick jag en jättefin respons i form av en fin form från Ella.

ella vill inte höger varv 150722

På bilden ovan är Ella på väg att sticka ut genom ytter bog. Det är en av de saker vi jobbar med att ersätta med ett mer önskvärt beteende. Det är inte lätt och det blir inte rätt alltid eller ens särskilt ofta, men vi tar oss vidare och det blir sakta men säkert mer och mer rätt, oftare och oftare. Ellas ”pansarvagn-bogar” och ”titan-nacke” och tjurigt ihopsnörpta ”JAG TÄNKER INTE!!!”-mule, ersätts av bogar som det går att flytta och kommunicera med, en frustande och mer och mer avslappnad mule och innanför den en underkäke som slappnar av. Ovanför Ellas vackra, uttrycksfulla ansikte, ett par öron som inte längre ligger slickade bakåt, utan lyhört guppar på varsin sida om en nacke som slappnar av och sänks, en kropp som hon börjar jobba igenom från nacke till svansrot i samspel och samförstånd med mig… Ella börjar lyssna på mig när jag säger ”Jodå, vi kan och vi ska!”, istället för att ta i för kung och fosterland för att göra tvärtemot det jag föreslår.

Nina-S-o-Ella4

Ella försvinner fortfarande ut genom ytter bog så snart tillfälle ges, eller lägger sig på inner bog men det går att jobba vidare nu utan att hon exploderar när jag försöker visa att det finns andra alternativ än att fortsätta som hon gjort. Anna jämförde Ella med ett barn i en specialklass – ett barn som i grunden är lite osäkert och löser det genom att försvara sig och vara arg, för att täcka över sin osäkerhet. Jag tror det ligger mycket i det – Ella är mitt älskade, utmanande och lärorika specialklass-barn som kräver att jag är säker för två, både på henne och mig, för att det ska fungera.

Vilka läromästare vi kan vara för varandra! Ella lyssnar numera och försöker ta till sig vad jag säger – jag vore en idiot om jag inte gjorde detsamma för henne. Blir jag osäker, frågar jag bara Isar och sen kan jag stärkt av det gå tillbaka till Ella och säga ”JOHODU! DET HÄR HAR ISAR SAGT OCH HAN HAR INTE FEL! BASTA.” och på så vis hjälper Isar mig att våga ställa mer krav på Ella – men inte bara mer krav, utan tydligare krav.

ella ansiktsbild 150722

När vi var klara med dagens övningar, sov Ella på saken i det förnöjda lugn som numera uppstår efter vi haft vår lektion. Helt ensam i stallet, totalt avslappnad och trygg, la sig Ella helt sonika och somnade. Jag älskar henne för den förmågan! Jag har tidigare haft en häst som inte alls kunde lämnas ensam och vet hur jobbigt det är. Därför tränade jag Ella från unga år med att varje dag gå ifrån kompisarna i lösdriften, in i stallet och spendera från ett par minuter till någon timme där ensam, med mycket god mat och pyssel. Jag till och med hyrde en box åt henne i ett grannstall till lösdriften, enkom av den anledningen. Ett genidrag i all sin enkelhet, skulle det visa sig. Att träna, träna, träna de unga hästarna så att de kan vara ensamma, sparar dem och oss så oändligt mycket elände och krångel längre fram i livet.

ella vilar sig i formh

Ett annat projekt som jag haft under veckan här är att lasta Ella, för att det inte ska ta tre timmar av gråt och tandagnisslan att lasta henne på väg hem (eller någonsin igen). På väg ned till Anna hittade jag min klicker i jackfickan. Lycka är faktiskt att hitta sin klicker i jackfickan just när man behöver den och tänka att idag var sista gången jag och Ella hade problem med lastningen… jag testade, vad hade jag att förlora liksom?

”Ella, kommer du ihåg den här saken som man fick KLICK godis KLICK varje gång KLICK den KLICKADE?”
”Ja, matte den minns jag, den är jätterolig för jag kan träna dig så bra med den.”
”Precis Ella. Vi testar vid transporten.”

Ella gick in KLICK i transporten KLICK nästan som hon aldrig KLICK gjort annat. KLICK. Heeeela vägen in KLICK och stod kvar KLICK och sänkte till och med KLICK huvudet och stod lugnt med KLICK alla fyra hovarna innanför där KLICK bakbommen ska sättas fast. Ella lärde sig KLICK att hon kan få sin matte KLICK att klicka fler gånger ju KLICK längre hon står i transporten. KLICK.

Ella ville inte gå ut ur transporten. Jag sa att hon ska ta ett steg i taget KLICK ut ur transporten KLICK i lugn KLICK och ro KLICK. Ella ville inte riktigt gå ut. Hon ville fortsätta leka och träna mig.

Så otroligt underbart härligt!!!

Älskar klickerträning, hur kunde jag ha glömt att Ella också gör det???

Samma träning med klickern har pågått under veckan och gett samma effekt varje gång. Jag börjar närma mig att återigen kunna lasta henne själv, utan minsta problem.

Fjärde dagen bjöd på markarbete igen. Riktigt bra gick det, trots regn, vilket tidigare gjort Ella helt oregerlig. Det har, kort sagt, inte gått att hantera henne om vädret varit som det var idag.

Öppna och sluta på rakt spår och lite volt och variationer av ställning och böjning och övergångar däremellan,m i skiftande molnighet, duggregn och sedemera hällregn. Ställa krav, mena vad jag säger, vara på kontoret både jag och Ella. Vi tappar ju lätt koncentrationen båda två. Vara kvar i övningen tills Ella (och jag!) utför den ärligt och ordentligt och inte dumslarvar.

Det är dagens och veckans lärdomar som jag tar med mig – och att jag KAN och BEHÖVER ställa mer krav på Ella, för att vi ska ta oss framåt nu. Det är i sanning underbart att se sin häst växa upp och blomstra. Ella jobbar så tappert med sin ilska, testar att släppa den och försiktigt börja intressera sig för arbetet. Och jag jobbar på av hela mitt hjärta, med varje del av mitt väsen, med all självklar och okuvlig envishet jag kan uppbåda, för att Ella ska bli den fantastiska ridhäst som jag vet att hon är, långt därinne i sin randiga, kaxiga kropp.

Därefter blev det återigen transportträning och jag klickar mig sakta men säkert bakåt bakbommen med en häst som står avslappnad i transporten och inväntar nästa klick. Vi känns lika nöjda båda två. Så oändligt fort det kan gå att ändra något grymt destruktivt och negativt till konstruktivt och positivt! Även detta blir en lärdom som denna vecka bjudit på i periferin av den egentliga träningen.

På eftermiddagen tog Anna och jag med oss hästarna på en örtpromenad. Älggräs, hallon och mycket annat, blev små trevliga stopp för oss och hästarna. Att göra sådana aktiviteter med hästarna tycker jag är jätteviktigt. Hästarna uppskattar den kravlösa gemenskapen och vi likaså! Även dag tre tog jag en promenad med Ella och tittade på omgivningarna.

Sista dagen var det tänkt att jag skulle rida, men det blåste så pass att jag inte kände mig trygg med det. Barbackaridning har dock sina begränsningar, och det är inte sällan så att jag även hemmavid väljer aktivitet efter väder. Det blev markarbete även denna dag och det är aldrig bortkastad tid. Så kul att känna hur det  varje dag händer positiva saker med Ella, som går från klarhet till klarhet.

öppna 150724

Jag som tycker det är svårt att hålla reda på alla mina kroppsdelar, tycker inte att det blir lättare när man ska hålla reda på alla hästens kroppsdelar också, samtidigt som man går baklänges. Häpp! Det finns att träna på. Förutom öppna och sluta och varierande av böjning och ställning, så blev det träning för att försöka koordinera mig själv.

En vecka så snabbt till ända – så mycket det hänt. I kölvattnet av kursen och de positiva träningsresultaten, har Ella och jag hittat ett sätt som just nu hjälper oss att lasta på ett lugnt och sansat sätt, genom klickerträningen.

Lastningen till veckan hos Anna tog tre timmar…. lastningen därifrån tog tre minuter. Det finns inte riktigt ord för att beskriva hur skönt det känns att vi äntligen är på rätt väg även på den fronten. Ella går från klarhet till klarhet inom både ridning och hantering, varje dag.

ella i transporten

Jag ser redan fram emot nästa sommarvecka hos Anna, men jag behöver inte vänta ett år innan jag ska tillbaka. Redan i slutet av augusti ska jag och Ella till Anna igen för ännu en träff i utbildningsserien i akademisk ridkonst.

Isar och Pandora på läger för vitryska och ukrainska barn

Vartannat år ordnar ”Jössehäringar hjälper barn” läger ett par sommarveckor i den svenska idyllen, för barn från Vitryssland och Ukraina.

För två år sedan var jag där med Isar och Pandora. I år var det dags igen. I transporten lastade jag två hjältemodigt storhjärtade och tålmodiga hästar och i bakluckan tre sprängfyllda flyttkartonger med kläder. Till min hjälp hade jag goa Sara, som ibland rider och pysslar med mina hästar.

isar och pandora juli 15

Väl framme vid lägret hann vi knappt parkera innan hästarna fick intensiv uppmärksamhet från otåliga barn.

kärlek i en transport

Det kändes som om det vällde ut femhundra barn, men det visade sig vara 26 barn och 9 ledare. De flesta av barnen och ungdomarna hade aldrig ridit förut, intresset var stort och nervositeten låg i luften.

pandora på läger

Barnen var till en början lite otåliga men vi lugnade dem och fick hjälp att översätta att alla skulle få rida och att de skulle stå lugnt i kö och vänta på sin tur.

…och rida, det fick de verkligen, både en och två och ibland tre gånger vardera. Hästarna var otroligt tålmodiga. Jag slutar aldrig förvånas över hur väl hästarna finner sig i dessa sammanhang. Hästarna vet att de behövs och att de har något viktigt att ge dessa barn.

foppatofflor till häst

Det behövs inga ord som förklarar eller kräver, hästarna ger villkorslöst av sig själva till de som behöver. Denna dag var det 26 underbara barn och 9 beundransvärda ledare, som behövde och fick all kärlek vi kunde uppbåda.

 

isar kramar med ett barn på läger

Jag är oerhört stolt över mina hästar som är så kloka och godhjärtade och det kändes fantastiskt bra att även i år stödja lägret med en liten insats.

Jössehäringar hjälper barn är alltid i behov av pengar. Deras bankgironummer är: 5892 2048