Jag kan fortfarande framkalla känslan av ”dagen innan ridlägret” – när packningen gicks igenom en sista gång och förväntningarna var på topp.

Då jag glädjande nog fått förfrågan om ridläger, anordnade jag i år ett läger för barn och ett läger för tonåring-/vuxen. Dessa läger är nu till ända och så roligt vi haft. Det blir garanterat fler tillfällen!

Denna sommar har jag och Ella varit hos min ridlärare Anna Lindh på ”ridläger” som veckoelev, tillsammans med tre goda vänner. En fin och lärorik vistelse. Känslan när vi åkte iväg var densamma som jag känt som liten, ridläger är ändå alltid ridläger.

Några bilder får sammanfatta sommarens läger och alla fina två- och fyrbenta deltagare.

I somras utbildade jag mig till instruktör i centrerad ridning, nivå 1. Det är bland det roligaste jag gjort, men roligast är ändå att undervisa. Jag brinner verkligen för att lära ut och skapa en lugn, fin, harmonisk och trevlig relation mellan häst och ryttare. Jag brukar säga att näst efter hjälmen är den viktigaste ridutrustningen leendet på läpparna (det gäller även hästen, vi är skyldiga våra hästar att skapa en relation som inte sker på bekostnad av dem, utan av omtanke för dem, anser jag).

Att få följande ord sagda av en ryttare som ridit i ganska många år, för ganska många tränare, värmer verkligen: ”Den mest lärorika och roligaste lektionen jag någonsin haft. Nina är så duktigt på att både lära ut och att läsa av personen hon instruerar, rekommenderar verkligen Nina alla gånger!”

Det är så klart smickrande att få höra så fina ord, men mest värmer det för att det betyder att jag lyckats med det jag verkligen, verkligen vill – ge något till den som anlitar mig som instruktör. Något den kan ta med sig, en insikt och känsla att ta med sig och göra till sin egen.

Särskilt roligt känns det att jag i just det fallet, hade mitt vackra sagoväsen Ella (arab/frieser) till hjälp i träningen tillsammans med den här rideleven.

Finaste Ella, så mycket du lärt mig. Nu glädjer jag mig att du finns vid min sida i undervisningen av mina ridelever.

Vi gör ofta saker på samma sätt av gammal vana, utan att reflektera så mycket över det. Det är invant och tryggt och absolut lättast. Att vi sitter upp på vår häst från vänster sida, beror exempelvis på att vi en gång i tiden ridit med svärd. Det är ju inte så ofta man gör det numera, så både häst och ryttare skulle må bra av att ryttaren satt upp ömsom från vänster, ömsom från höger. Och både häst och ryttare, framför allt häst, skulle må bra av att vi alltid satt upp från pall eller liknande. Stretcha och göra oss viga är viktigt – men inte på bekostnad av hästen!

Vi är alla, både hästar och människor, mer bekväma med att göra saker med vår ena sida. Högerhänta har lättare att skriva med höger och så vidare. Genom att medvetet utsätta oss för att behöva göra saker med den ”obekväma sidan”, gör vi oss mer liksidiga. Jag kom till insikten för inte så länge sen, att det faktiskt var rent orättvist av mig att begära att hästarna strävsamt skulle träna sig, med mig som sjukgymnast, i att bli mer liksidiga, om jag inte själv gjorde samma sak. Sagt och gjort, bara att bita i det sura äpplet. Nu sitter jag upp från den sida som är minst van för mig, jag leder hästarna på den sida som jag är minst van att leda dem med, jag vänder dem på stallgången åt det håll som både jag och hästarna är minst vana med att vända. Det totalt absurda i att i sju års tid vänt hästarna åt samma håll, slog mig i samma ögonblick som jag insåg att liksidighet, det tränar vi i varje given situation. Så nu vänder vi åt höger. Meningen är ju inte att i sju års tid vända åt höger. Men åtminstone variera tillräckligt ofta, för att inte totalt fastna i gamla mönster.

För allt detta ”bakvända” är inte bara bakvänt… det är ett sätt att effektivt göra nya ”banor” i hjärnan och kroppen, så att vi får lättare och lättare att göra saker. Allt detta släpper liksom kroppen och tanken lite mer fri, både hos oss och hos hästarna, tänker jag. Därför är det värdefullt och viktigt!

Det leder mig in på nästa fundering – hur information framförs. Jag brukar berätta följande för de som rider hos mig:

Någon har lagat mat till dig och ni ska äta tillsammans. Någon ska ge dig informationen ”nu är det mat, kom och ät”. Det finns många sätt att få fram den informationen till dig. Personen kan säga ”Nu är maten klar! Jag har lagat din favoriträtt, jag hoppas att du gillar den för jag har verkligen ansträngt mig att laga något jag vet att du tycker om. Skynda dig och kom!” Den informationen gör dig ganska sugen på att komma och äta, inte sant? Och du vill mer än gärna äta mat tillsammans med någon som du vet ansträngt sig för att göra just din favoritmat (även om den inte smakar särskilt gott, äts den ändå med glädje för att du trivs i sällskap med någon som du vet försöker göra allt för dig). Du äter med glädje och ni har trevligt när ni äter, småpratar lite och tar en extra portion. Men om personen istället skriker ”MATEN ÄR KLAR!!! KOM OCH ÄT NU FÖR I HELVETE DIN LATA JÄKEL. JAG HAR FAKTISKT ANSTRÄNGT MIG HÄR!” så blir du inte lika sugen på att komma och äta. Särskilt inte tillsammans med den tråkiga och arga personen. Du kanske moloket går och äter, trycker ned maten och tvingar dig att säga ”tack”. Men särskilt glad och tacksam är du inte. Det är snarare så, att den måltiden smakar sämre, även om den är aldrig så väl tillagad, kanske av en mästerkock, än den måltid som gjordes av kärlek, med med ovana händer och sämre råvaror. Det är i den genuina ansträngningen att göra något för en annan varelse, som det vackra finns.

Precis likadant tror jag att det är med hästarna. En häst som vet att ryttaren anstränger sig och försöker göra det så trevligt och bra för hästen som möjligt, den hästen är en glad häst som, med eller utan lite motivation, anstränger sig tillbaka och blir mer benägen att förlåta både små och stora fel från oss ryttare, än den häst som ”tvångsmatas” med hårda ord och handlingar, även om ”måltiden” är tillredd av en ”mästerkock”.

I slutändan är varje ridpass som inte inneburit glädje för häst och ryttare, inte mycket av värde. Vi överlever naturligtvis, både häst och ryttare, precis som den överlever, som blir bjuden på mat men får trycka ned varje tugga och inte upplever någon glädje under måltiden. Näringen finns där i maten, överlever gör man, men glädjen, friheten och det vackra tappades på vägen och då finns det inte mycket av värde kvar, för vare sig häst eller ryttare. Så tänker jag.

Idag ”debuterade” jag och Isar i storhästdressyr. I mina drömmar skulle jag få dansa fram tillsammans med min underbara, raggiga dressyrhingst så att alla ”storhäst-ryttare” satte kaffet i halsen för att de aldrig sett något mer fantastiskt.

En stor skopa hybris, måhända, men kanske en ännu större skopa önskan att få visa hela världen vilken fantastisk liten häst Isar är.

Problemet är att jag och Isar är så lika. Jag vet inte hur många gånger jag sagt ”det är tur att jag har Isar, för annars vet jag inte hur jag skulle orka”. Isar är en av mina absolut bästa vänner, en riktig kompis som alltid får mig på gott humör. En häst jag kan värma en stundtals frusen själ hos. Någon som alltid finns där och troget och positivt är med på vad jag än hittar på. En häst som ger och ger och ger… Precis som andra kan uppleva mig.

Det jag inte tänkt på är att en sådan personlighet i en häst får samma saker att kämpa med som en sådan personlighet i en människa.

Jag har upplevt Isar trött och sliten senaste tiden, därför fick han behandling en vecka innan tävlingen och därefter fick han vila, för att han skulle få chans att återhämta sig.

Så skedde inte. Isar var precis lika trött idag på tävlingen som han var igår då jag ”genrepade” programmet. Det var så stor skillnad på honom att jag en bit in i dressyrprogrammet funderade på hur man på bästa sätt bad om att få avbryta. I exakt den sekund som jag tänker ”Nej, nu skiter vi i det här, vad håller jag på med?” så tvärnitar Isar och traskar helt sonika rakt över dressyrstaketet och därmed var tävlingen över. En häst kan inte vara mycket tydligare än så…

Jag tar med mig andra resultat (insikter) än jag tänkt: dels hade vi trots Isars trötthet riktigt bra poäng fram tills dess att vi hamnade på ”fel” sida om staketet. Dels ska jag lita på min magkänsla. Jag borde ha avbrutit tidigare och jag skulle kanske inte över huvud taget ställt upp i tävlingen när Isar inte hade rätt förutsättningar.

Nu blir det till att boka in en hälsokontroll på klinik och sen ska vi boka in en sadelprovning eftersom den sadel han har nu har lite för bred kanal. En håranalys ska även den skickas in.

Allt samverkar och Isar är utelämnad till att jag söker efter svaren på de frågor dagens tävling gav mig.

När de frågetecknen är uträtade och min raggiga, pigga, elektriska lilla dressyrhingst är tillbaka, då jädrans ligger de andra ekipagen risigt till. För kan vi få sexor i stort sett rakt igenom trots att Isar går sämre än han gjort på år och da´r, vad kan vi då inte få för poäng om han är sitt vanliga jag och levererar som han brukar?

Åh, vad jag längtar tills det är dags att tävla igen, under bättre förutsättningar.  Men först ska han få vila tills jag vet vad rätt väg att gå med honom är. För nu behöver han vila. Jag med.

För det slog mig att Isar slagit knut på sig för att ge mig det jag varit så tacksam över att få. Det jag behövt. Isar har varit en ständig lisa för själen för mig och det är egentligen ingen rättvis situation för en häst. Kanske har det inte funnits plats för honom att få känna efter, kanske är det den platsen han behöver nu. En tid för vila och återhämtning och att inte behöva vara den som väger upp andra motigheter för sin matte. Kanske. När det gäller hästar får man ju alltid gissa… och lyssna… och gissa igen… och chansa.

Det är ett bra tag sen som jag gjorde ett inlägg här på sidan och det beror på att det varit mycket aktiviteter som pågått.

I kylslaget väder (stundtals -25!!!) genomfördes årets första kurs i långa tyglar /Hästhantering 16-17 januari. Tappra och duktiga deltagare gjorde helgen rolig, trots vissa missöden som strömavbrott och annat på grund av den stränga kylan.

Därefter följde en helgkurs i akademisk ridkonst med duktiga Anna Lindh 12-13 mars. Kursen genomfördes fulltecknad och med den äran i något mildare väder.

Jag har jag legat i hårdträning med mina egna hästar. Ella har börjat hopptränas och även varit på en del dressyrträningar, galoppträning pågår där vi hittar raksträckor och uppförsbackar. Det går framåt med Ella och jag har som mål att ställa upp i en hopptävling innan året är slut.

Isar och jag har varit på vår första tävling, en V5 i Åmål som vi klarade med den äran, även om våra poäng i tölten inte blev vad jag hade hoppats på. Bättre lycka nästa gång! Efter dagens underbara träning för Ulrika Fröding, där Isar formligen vibrerade av arbetslust, har jag gott hopp om att vi snart kan tävla ”på riktigt”. Jag är oändligt stolt över min fina lilla häst, även om vi har mycket att öva på.

På träningen för Ulrika gick vi igenom tölt- och piaffarbete. Allt blir bättre med Isar, för varje dag. En fantastisk känsla och en ynnest att få sitta på denna glada, arbetsvilliga hästs rygg. Men så mycket dumt jag fått höra om Isar genom åren: ”sälj hästen och skaffa en som har RIKTIGA gångarter”, ”Du kan aldrig få tölt på den där hästen.”, ”Sicken söööt köttbulle med små taxben helt utan action och framåtanda”, ”Hur ska du som aldrig ridit islänning kunna töltsätta en så travtaktig häst?”, ”Den där får ALDRIG någon bärig galopp”, ”Du får aldrig någon arbetslust i den där lata hästen…” osv osv osv…

2:e april for jag till Karlstad för en heldag ”Make it happen” med mig som inspiratör. Vi tittade på arbete med långa tyglar och även något uppsuttet arbete och pratade om vikten att ha roligt med sin häst och utföra arbetet med glädje, vänlighet och lätthet. Duktiga hästar och ryttare gjorde dagen trevlig, trots åtta timmars konstant regn och snålblåst.

I dagarna kommer nya numret av Hästfocus ut, där min krönika finns med. Spännande!

Näst ut i kurskalendern är en helgclinic i långa tyglar/Hästhantering med Annika Gustafsson Lif, 9-10 april.

Pandora körs regelbundet och ska följa med mig på långa tyglar-kursen.

Full rulle på Björkbacka kursgård, med andra ord!

Idag styrde Björkbacka kursgård kosan mot ett äldreboende i Arvika, för att där lussa tillsammans med Mia som driver Stuteri Espiritus och med några andra goa vänner som var snälla att ställa upp denna vackra men kalla dag.

En frostig och fin promenad genom allén mot äldreboendet.

Kvällen innan ”renrepade” eller ”genred” jag och Isar som tomte och ren och han klarade det med den äran… snälla, älskade fina häst! Vad han tyckte om att klä på sig fladdriga ren-horn, det vete gudarna, men han ställer upp på det mesta galenskap som hans matte hittar på. Som exempelvis att rida bort och hämta tomtekläder vid travbanan och sen rida hem med en prasslig IKEA-kasse över ryttarens axel. Det är så rörande och en ära att han har sådant förtroende för mig. ”Jaha, matte hittar på det här, men det är lugnt, hon är ju med mig!”.

Att tvingas bära horn är djurplågeri. Rädda mig. /Isar.

Lucia 2015 kunde inte ha varit vackrare! Frost på marken, sol från klarblå himmel, frustande hästar som taggade till  och rödrosiga äldre som förväntansfullt stod på balkonger eller tagit på sig ytterkläder och fått hjälp av personalen för att komma ut och se oss. Vilken lycka att förena nytta med nöje! Många bilister stannade längs vägen, många kom ut på balkonger eller stod i fönstren och tittade på oss när vi klapprade förbi och glatt vinkade och ropade ”GOD JUL!”.

Några barnbarn – eller kanske barnbarnsbarn, hade också kommit till boendet. Jättekul!

Väl framme försökte vi oss på några luciasånger – det är förvånansvärt svårt att sjunga samtidigt som man rider och särskilt snyggt blir det inte. Men vad gör väl det, när tanken är god?

Underbara hästar, underbara vänner. Det var luciatåget 2015 det!

Luciatåget blev i all sin enkelhet ett fint minne för oss som deltog, för de äldre som fick se eller träffa hästarna och även för personalen! Besök av detta slag berikar både för stunden och i längden – man får verkligen något att prata om och minnas! Genom fotografier som kan påminna om besöket och genom att prata om det, så skänker en sådan här liten stund så mycket glädje över lång tid. Jag har en vän som jobbar nätter på boendet vi besökte och på detta sätt har jag fått höra hur mycket man, både som personal och boende, talar om de besök jag gjort med djuren – under lång tid! Att förgylla arbetsdagen för alla hjältar inom äldreomsorgen är även det en mission jag har!

Några av hästarna och de boende som fick träffa dem!

De minsta hästarna gick, tillsammans med Mia, in på äldreboendet och hälsade på några boende som inte velat eller kunnat komma ut själva.

När vi var klara med lussandet vid äldreboendet, fortsatte vi ”raggarvarvet” genom sta´n och fick glädja många på så vis också. Julhandeln hade inte riktigt kommit igång än, men till nästa år försöker vi anpassa lussandet så att vi hinner med att ta ett riktigt raggar-varv på sta´n när handeln är i full gång, för att på så sätt glädja ännu fler. Vem vet, kanske vi även besöker fler äldreboenden på vägen?

Raggarvarvet med häst. Slår det mesta!

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

Tusen tack till familjen Wängestam och Stuteri Espiritus, Renée Bergfjord med barn och Siri Wylie för hjälpen idag! Ovärderligt!

Mer om Mias fina hästar kan man läsa på: http://www.miaw.eu/

Idag begravdes min älskade bestemor.

Orden räcker inte till för att skriva vad hon betydde för mig, så istället kommer här ett ljudklipp från genrepet av sången ”Innerst i sjelen” som jag sjöng på hennes begravning.

Denna helg har varit utvecklingens helg! Sååå fantastiskt roligt och vilket privilegium att få följa alla ekipage i deras strävan framåt. Några var ”gamla godingar” som varit med förr och några nya trevliga bekantskaper. Det är en ren ynnest att ordna dessa kurser! Att starta mitt företag och ordna dessa kurser är bland det roligaste och bästa jag gjort i mitt liv. Det har gett ringar på vattnet och skapat ett sammanhang där människor hjälper varandra att utvecklas och stärkas i positiv anda… jag är stolt och tacksam!

Framåt, nedåt, slappna av, lyssna på matte… steg för steg…

Denna gång hade jag med Ella och det är extra nervöst som arrangör att ta med en häst som ingenting är självklart med. Vi har haft en strävsam väg tillsammans men efter skador (bland annat har Ella brutit hovbenet) och diverse mentala och fysiska låsningar, är vi nu på väg framåt. Tillsammans. Ella har fortfarande en ganska kort stubin, men samtidigt har hon otroligt snälla ögon och är intelligent och kommunikativ. Jag brukar beskriva henne som ett sagoväsen i en hästkropp.

Jag har lärt mig massor i helgen! Jag har lärt mig den ädla konsten att våga låta sin unga häst växa upp och bli en ansvarstagande vuxen häst. Jag har den senaste tiden refleketerat mycket över att den som blir behandlad som vuxen, beter sig vuxet. Ett ord jag tar med mig från kursen är ”kompromisslöst”. Det är dags att sluta kompromissa och nöja sig med lite – för Ellas skull kan och ska jag ställa högre krav.

Ella genomgår en ganska stor och omfattande psykisk och fysisk rehabilitering och jag är den envise terapeuten, som måste guida henne längs vägen till den fantastiska ridhäst jag vet att hon är!

Min vackra vildvittra Ella, vild som skogsrået själv, gör framsteg efter framsteg och många goda råd på vägen fick jag denna helg!

Efter kursen fick några av hästarna avnjuta massage, eftersom vi hade Anki som utbildar sig till hästmassör på plats. Ett fint sätt att avsluta träningen på!

Nu blir det nästa steg i träningen – minst lika viktigt; ett par dagars vila att återhämta sig, smälta intryck och få tid för polletterna att trilla ned.

Ella har nog lite träningsvärk, liksom jag, både från de rörelser jag bad henne göra och de rörelser hon gjorde på eget initiativ, såsom terre-a-terre både framlänges och baklänges, skolhalt och ”diverse blandade småhopp”. Men nu vet jag hur jag ska reda ut det så vi kommer vidare.

Många härliga hästar i form av tinker, halvblod, nordsvenskar och en och annan arab/frieserkorsning har förgyllt vår helg. Här nedan följer en bildkavalkad på alla duktiga deltagare och deras vackra hästar. Alla fina kort har Maria Olsson, Ann-Katrine Nilsson och Anki Lindberg tagit.

Cecilia och Läkerol.

Elisabeth och Waikiki.

Bea och Carat.

Mia och Cobbelina.

Maria och Prinsen.

Dona och Angelica fastnade inte på bild denna gång. <3

Har man en islandshäst, vill man så klart tölta. Kan man inte tölta med sin islandshäst, är det ganska lätt att känna sig relativt misslyckad.

Många är de islandshästägare som liksom jag förtvivlats. Drömmen om att flyta fram i behaglig tölt, går upp i rök samtidigt som man inser att det inte är fråga om fyra eller fem gångarter som en islandshäst har, utan att det mer handlar om fyra eller fem gångarter som man slänger i en mixer och blandar och sen försöker separera. Fantastiskt intressant och lärorikt – och lika delar frustrerande och förvirrande!

Jag tog Isar med mig till Torsby för att i regi av Pernilla Gihlström träna för Ulrika Fröding, som är duktig på islandshäst men även bevandrad inom centrerad, akademisk och klassisk ridkonst. Perfekt kombo för mig! Pandora och långa tyglarna fick också följa med, eftersom jag hann träna henne mellan ridpassen med Isar.

Hos Ulrika fokuserar jag på tölt och på sitsen. Nyttigt bådadera! Ulrika gav mig även världens bästa ord för det jag och Isar håller på med – ”skrölt”. Det är naturligtvis ingen godkänd gångart, utan just en kombination av skritt och tölt. Vi ”skröltar” för att Isar ska orka behålla samlingen  i tölten, istället för att sänka ryggen och använda sig av underhalsen för att tölta. Till en början fick det vara okej att han gjorde så, för att han skulle få grepp om takten och få känna att han lyckades och inte bara blev korrigerad hela tiden. Men nu är det dags att ta ”tölten i dålig form” till ”skrölt i bra form” för att sedan få ”tölt i bra form” så att säga – som vanligt ett steg i taget. Isar skötte sig otroligt bra! Underlaget var tungt och därför inte lämpligt till ”skrölt”-arbete, men vi fick ändå mycket beröm att vi tränat på tillsammans efter bästa förmåga hemmavid och tydligen lyckats göra en hel del rätt. Skönt!

Isar, Pandora och jag på äventyr!

Isar är min första islandshäst och vi som skulle ha en erfaren läromästare, förälskade oss huvudstupa i detta charmtroll som då var fem år, nyss inriden och obscent fet. Lägg därtill en fabless för trav, överrörliga leder (som så många islandshästar har långt upp i vuxen ålder) och en önskan om att hela livet ska bestå av att gosa… och äta mat… och gosa… och helst äta mat samtidigt.

Ungefär så var mina första år med Isar. Ridturerna bestod av tre gångarter, varav ingen var särskilt bra. Jag började tro att det kanske var så det skulle vara med Isar och försökte nöja mig med det. ”Vi kan ju rida ut i skogen ändå och snäll är du som få”, sa jag till Isar.

Men så hände något, framför allt i traven, som alltid varit hans bästa gångart. Stegen började bli luftiga, takten dånade på värdig en halvblodshingst, Isars arbetslust väcktes… kanske fanns där tölt också? Jag har försökt att få hjälp för att Isar ska få tillgång till sin tölt, men det har varit svårt att hitta en tränare som kan förena det tänk jag har inom dressyren med töltarbete. I det sökandet, hittade jag Ulrika.

Isar gav mig en fantastisk känsla båda ridpassen och nyttiga ”läxor” fick vi med oss hem, liksom beröm att det hänt MASSOR sedan sist. Otroligt kul!

Ulrika hjälper mig att fokusera på rätt saker i min sits och Isars kropp, så att Isar får ”fri väg” för att prestera. Det är otroligt hur mycket några gram hit eller centimeter (millimeter) dit kan göra Min motsträviga, långa, krångliga kropp och jag strävar med god guidning från Ulrika för att hitta ett läge där jag är minimalt i vägen för Isar och han är så otroligt tålmodig, samarbetsvillig och godhjärtad att han visar direkt om jag gör rätt och går från att vara trevlig till att vara totalt fantastisk att rida! Kort sagt behöver jag inte göra så mycket annat än att fråga Isar hur jag ska göra, så svarar han mig.

Mellan de två ridpassen med Isar, tog jag och Pandora en tur med långa tyglar. Förvisso lockade nedfallna löv på vägen och grästuvor i vägrenen Pandoras fokus från mig, men vi hade ändå en riktigt trevlig promenad tillsammans.

Precis lika idylliskt och mysigt som det ser ut. Minus Pandoras jakt på fallna löv och glesa grästuvor i vägkanten…

När dagen var avklarad, tog jag och hästarna en långpromenad tillsammans och sen var det dags att åka hem, nöjda med dagen och fyllda av nya kunskaper och lust att fortsätta träna!